Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde äventyret, Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kung Astolf! Kung Astolf! Vand 0111 till din borg;
den natten kan göra dig mången en sorg.
Kung Astolf! Kung Astolf! liid hemåt igen,
der väntar din lilja sin endaste vän».
Kung Astolf han fattar sitt horn och sitt spjut:
»när tog väl slik jagt innan gryningen slut?»
Så rider han sig dit han ej varit förr,
han rider till Runqvinnans gyllene dörr.
Det skiner derur som en sol öfver hed,
Runqvinnan står ute vid borgaled.
I kalk af demant bär hon klaraste mjöd,
och niger helt djupt under gullkronan röd.
Det lyser af ögon, det lyser af hand,
den fagraste mö står på silfversand.
Det blommar på läppar, det blommar på kind;
det hviskar en röst, som en sommarqvälls vind:
»Väl mött, konung Astolf! Sitt af och stig in;
den fagraste mö vill bli kärestan din!
Väl mött, konung Astolf! Träd in i min sal;
min dryck skall dig värma, ty natten är sval!»
Han drack ur den kalken vid Runqvinnans sång,
den första, den andra, den tredje gång.
Den första han drack, tog han tärnan i hand;
då glömde han bort både rike och land.
Den andra han drack, tog han tärnan i famn;
då glömde han bort både Gud och Guds namn.
Den tredje han drack, gick i berget han in;
då glömde han bort hvita liljan sin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
