Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En af parkens aflägsnaste, vildaste trakter.
Midn att.
ASTOLF
med bråda steg kommande utför eu klippa.
Tag inig emot, du skumma diild! Hos er,
förgömda, skogbehöljda klyftors hålor,
ett jagadt villebråd, jag väntar skydd! —
livad vill man mig med dessa fackelskimren,
som blixtra efter mig från ort till ort,
och dessa rop, som ifrån lund till lund
mitt namn med hundradubbladt genljud kalla?
Tror man mig fly? Och ville jag det re’n,
har jag ej mod att säga dem: jag far?
Har jag ej mod, att, 0111 mig vägen stängs,
befria mig med detta stål, som äfven
på denna ö far fort att vara stål,
och ha en udd — åtminstone nog skarp
att öppna ban för fången i mitt bröst?
Jag fordrar blott en timmas ro, till sans,
till seger på mitt lifs förspridda andar,
som mot sin herre upprorsfanan höjt!
Ljöd ej nyss åter, liksom i den natten,
då sist jag uppspratt ur en qvalfull dröm,
ett larmskri, som dem manade till krig? —
Den frid, till hvilken då jag tvang dem; var
den blott en ögonblicklig vapenhvila,
förrädiskt af de sammansvurna bruten? —
Så tycks det! lie’n i alla fogningar
mitt inres krafter från hvarandra lossas;
förnuftet skälfver på en skakad tron,
och hjertat erfar åter — stoftets plågor!
För hvem kan här jag yppa dem? — För henne,
hvars öra, vant vid oafbruten samklang,
förskräcks af missljud, utan att förstå dem?
Hvars öga klart som himlens eget är,
så länge mitt afspeglar det; men strax,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
