Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vred sig, och vart träd föreföll att jämra och
gråta.
— Men de kanske bara skrämde oss! De kanske
inte kommer tillbaka!
De hakade sig fast vid detta sista hopp. De bidde
Guds förbarmande och något under som skulle
rädda alla från undergången.
Men ingen räddning kom, och i gryningen dagen
därpå påminde fogden om ordern. Barmhärtige
Jesus! Vem skulle kunna förmå sig att fördärva
brödsäden! De ryggade tillbaka för blotta tanken
som för ett helgerån och det allra värsta brott.
Meja och trampa ner säden! Så att i morgon
eller övermorgon alla skulle lida hungersdöden!
Men några av de mest räddhågade gåvo sig ändå
ut med liar. En och annan spottade i näven, sänkte
det vassa stålet i den solblekta rågen och den gröna
havren och skar ett par tag; det ville inte gå, han
vässade lien, satte fötterna stadigt i marken, svor
och började på nytt. Men modet svek, och han
stod där skälvande av fasa. Det var som om hela
fältet hade kvidit i ångest. De blekgula vågorna lade
sig för hans fötter med ett sakta men skärande skri.
Det var som om blod hade droppat från de redan
skurna strängarna. Med ens började hela de
oöverskådliga vidderna tala, susande och rasslande. En
veklagan steg från markerna och lyfte sig mot
himlen, mot solen, mot oändligheten. Vart strå
särskilt skalv av skräck och tycktes viska: »Inte
mörda! Inte mörda!»
Liarna stannade i skräck och förtvivlan. Till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
