Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pojken hörde mulen på och harmen bet in sig
mer och mer.
Fram mot kvällen — den helvetiska kanonaden
hade just tystnat och den väldiga solskivan stod
röd över skogen — kom Tereska till honom med
kål och korv.
Han ville inte röra födan, men hon bad och
trugade, så att han till sist gav efter och började
äta. Tryckt tätt intill honom bönföll hon sedan så
bevekande att han skulle komma över till stugan.
Men varken hennes böner eller hennes heta
blickar hjälpte, han svarade med gråten i halsen:
— Jag går inte. Det är fars begravning, och när
de inte har givit mig plats vid bordet, så kan de
äta och dricka ensamma. Den som går obedd till
går otackad ifrån. Jag går inte.
— Det är ju klart att du, Jasiek, har rätt till
främsta platsen. Det är ju din gård nu efter far,
inte mor dins. Hon tryckte sig med bröstet emot
honom. Din, du Jasiek.
— Det slår sicken hetta ifrån dig, så jag blir
rent svettig, muttrade han och drog sig litet ifrån
henne.
Hon for med tungan över de röda läpparna,
spände sina heta ögon i honom och viskade:
— Om du inte skvallra för mor din, skulle jag
säga något.
— Säg ut du. Jag har aldrig sprungit och rantat
och tänker inte göra’t. Far och jag vi höll alltid
tyst, fast mor ville ha ur oss allt som hände på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
