Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
131
rar.nas plötsliga samtidiga död, hade inte älskat
honom. Det kunde hon inte ha gjort, för hon hade
jämt slagit honom, och medan han ännu varit helt
liten hade hon kört honom ut på gatan att tigga,
barfota mitt i vintern. Det kunde hon inte ha gjort,
för i hans tionde levnadsår hade hon skickat honom
ut i vida världen med några svordomar och en
spark som välsignelse på färden. Ack, han mindes
så väl! i
— Ingen har älskat mig, viskade han, och han
kände en vild längtan att älska någon, trycka sig
intill ett bröst och i ett trofast, älskande sköte ut-
gjuta alla tillbakahållna tårar, alla lidanden, sor-
ger och förödmjukelser. Han kände ett omätligt
behov att vara någon nyttig, höra någon till. Liten
smula tröst erfor han, då han kom att tänka på
en pjäs, där en likadan övergiven fattig stackare
fann en rik släkting som tog honom till sig och
gjorde honom till matador — en sådan där matador
som äter hur ofta han behagar och kan skaffa sig
allt vad han önskar. Slika lyckans ostar fanns det
endast några stycken i deras »sällskap»: Simonka,
ingenuen och Dsjalma. De har sina mjölkkor de,
tänkte han avundsjukt. Han förstod inte att det
kunde ligga något orätt i att pungslå sin nästa.
Allt detta ledde till att han kastade sig på läs-
ning. Han lånade böcker var han kom åt, och man
lånade honom villigt till scenrekvisita, ty han läm-
nade igen punktligt och i oskatt skick. Han läste
naturligtvis utan minsta urskillning, klassiska poem
och struntromaner om vartannat. För att inte ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
