Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är virrvar, yrsel, känslolöshet för annat än
det egna jaget. Det är böner, svordomar, hädelser,
klagoljud, hysteriska skratt och jämmerrop om
hvart-annat.
Men hafvet, som hört detsamma i årtusenden,
är okänsligt som alltid och låter sina vågor gå löst
mot det redlösa fartyget och påskynda undergängen.
Alltsammans tager några minuter, men
förefaller som en evighet och plånar på en gång ut allt
annat genomlefvadt.
Inga är likblek, men känner ingen rädsla,
snarare vild, trotsig glädje.
»Hjälp mig,» befaller Tore, som håller pä att
förse passagerarna med lifbälten, och hon lyder.
Miss Gibbs störtar fram och hänger sig fast
vid honom, som vid en gifven beskyddare. Men
han slänger henne ifrån sig och störtar ner på
mellandäck. Och när Inga ser honom försvinna, känner
hon sig lika vanmäktigt förskrämd som alla andra.
Han kommer fort nog tillbaka och hack i häl
efter sig har han fången, som alla glömt.
Hans första blick gäller Inga och midt i
döds-nöd och elände genomströmmas hon af en
lyckokänsla, som kommer henne att rycka till och räta
upp sig, i önskan att blifva honom värd.
Läckorna vidga sig och vattnet stiger. Men
fartyget flyter ännu på vattentäta skott och
minuterna äro dyrbara.
Lifbåtarna svängas ut för att sänkas ner till
vattenytan, och vid deras åsyn griper själfbevarelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
