Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tore, som lämnat bordet innan middagsmåltiden
varit halfäten och nödgat Inga med sig.
»Jag har inga skinande hvita kläder.»
Guldet förvandlades i purpur och rosaglöden i
violett. Mellan fartyget och solnedgångens fata
morgana, sträckte sig en skimrande gata af blod
och eld.
»Sådan är lifvets väg. Glänsande att skåda,
men omöjlig att gå,» klagade hon.
»Omöjlig endast för den som tror sig vandra
allena och utan hjälp, fröken.»
Hon vände sig emot honom och hennes ögon
gnistrade.
»För öfvermänniskor och lefnadskonstnärer, som
inte ha några plikter annat än mot sig själfva,
finnas inga svårigheter,» sade hon hårdt.
»Zarathustras lära är mig inte främmande,»
svarade han och hans djupa stämma smekte hennes
öron. »Men den enda öfvermänniskan är och blir
ändå han som gick omkring i en tjänares skepelse
görande väl och hjälpande alla.»
»Ända från hans dagar — ja från tidens
begynnelse— har det arbetats på människans
förbättring och ändock äro vi samma syndfulla stackare,»
genmälde hon bittert.
»Förklaringen ligger i denna Jobs vädjan till
herren, synes mig. ’Betänk dock att du hafver
gjort mig af ler och att jag skall blifva till jord
igen.’»
»Men hvarför inte göra oss af ädlare metall?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
