Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes blickar irrade bort till tapetdörren.
»Maja och tjänarna äro hemma —ingen annan.»
De tordes inte se pä hvarandra, men båda kände
en förunderlig lättnad.
»Du har själf sagt att det är farligt lita på
morgondagen,» återtog hon.
»Det är santl Men för att kunna berätta måste
jag sitta i skrifstolen och du hålla till i skymundan
— alldeles som när du talade, och jag sökte fånga
dina ord ...»
»Af de första lefnadsåren minns jag inte stort,»
började Inga, »och af hvad jag erinrar mig har det
mesta trädt fram långt efteråt, sedan mitt förstånd
vaknat och kunnat komplettera intrycken.
Att jag hade det olika ställdt för mig än andra
barn tycker jag mig ha vetat lifvet igenom, liksom
att jag inte hörde till någon som helst i världen.
Mitt första tydliga minne af det påtvungna
barndomshemmet, hos makarna Holte, är en bred
säng med rödrutiga sparlakan, och tvenne
fönsterlufter med blomkrukor i, där en katt oafbrutet satt
och spann och solen — efter hvad det förefaller mig
— ständigt sken in. Det var helgdagsrummet, och
här höll jag oftast till uppkrupen på en stol för att
kunna se fattigmansbarnen, som jag var förbjuden
att tilltala, leka ute på gårdsplanen.
Att jag var bättre klädd än de och gifvetvis
förmer än de, gaf mig ingen som helst tröst eller
förklaringsgrund öfver att jag inte fick kasta boll,
leka ta fatt eller tumla om med dera. Nu förstår
8. — Fågel Fenix.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
