Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammetslik matta, i hvilken foten sjönk ned, och
Helena kastade sig framstupa därpå. ’Hur har det
kommit så långt med mig, att jag hvarken vet ut
eller in, jag som lefvat så likgiltig och trygg/
frågade hon sig och borrade ned hufvudet i det friska,
doftande gräset. ’Men ville jag återgå till det
gamla? Är det inte i det förhållandet förnedringen
ligger? Kan jag önska att jag aldrig mött Paul?’
Hon lyfte upp hufvudet och såg sig omkring med
lysande, tårdränkta ögon. ’Nej, det kan jag inte/
svarade hon sig. ’Ty hvart det än bär, är jag en
annan — är jag en människa som funnit sig själf.’
På tufvorna växte små hvita och gula blommor,
och enformigt som mönstret var, eller kanske för
att det så var, blef det till en hvila för ögat.
Rundt om bildade de nakna skärgårdsklipporna, med
sin blygsamma garnering af slån- och nyponbuskar,
björnbärsrankor och kaprifolium, en mäktig ram, och
öfver alltsammans fläktade hafsvinden mjuk och
salt-mättad. Här och där lyste en hafsvik fram, likt
ett vänligt blått öga, och mot horisonten aftecknade
sig ångbåtar och seglare.
Taflan saknade ej lif i all sin ödslighet. Men
så långt ögat nådde syntes intet mänskligt väsen,
och det gaf en känsla af ro, som länge varit henne
främmande. ’Här är jag så för mig själf, som vore
jag ensam herre öfver jorden/ sade hon sig i lyckligt
medvetande af att ingen visste hvar hon höll till
och kunde söka upp henne.
En hare skuttade fram och sprang som för lifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
