Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, sällskapsrummen med lätta gröna gardiner och draperier och Trianontidens sista
stämning af flykt till en grön, lycklig parkverld öfver atmosfären kring personerna. Det
är salongerna från Neckers tid med de stelnade dekorationerna, de raknade linjerna och
den luftiga vidden, det är tvätterskornas kala vindskammare och modisternas sofrum med
ljusskenet öfver bäddarnes förhängen.
I konsten att skildra sidenets gnistrande veck och speglande ytor, tyllernas och
linonernas smeksamma och mjuka våder är Lafrensen en mästare. Behof af elegans
ligger ej sällan stockholmsfödde konstnärer i blodet för att riktigt bryta fram vid
bekantskapen med den fostrarinna af alla eleganta anlag, som Paris alltid varit. Få
gånger, — äfven om man räknar med Lundberg och Carl Larsson — har utvecklingen
af stockholmskt handlag till fransk förfining varit så genomgående som hos Lafrensen.
När Lafrensen återkom till Paris och pä allvar begynte sin bana som
gouache-mälare, var rococon redan död och begrafven. Dess synvillestil med sin teateroptik
var förgången, och musselformen med sin krusade kontur, sina buktade ytor och
sitt strålverk af nerver hade för länge sedan slutat att vara en grundform. Den raka
linjen och den räta vinkeln triumferade, och allt ifrån 1760-talet utbildades den stil,
som kallats Ludvig XVLs, men som redan stod i flor under Du Barry. Det mäktiga
inflytandet af uppgräfningarna i Pompeji och Herculanum, liksom intrycken af en
mängd andra verk öfver de antika monumenten t. ex. af Piranesi och andra hade
gjort revolution. En rent antikiserande anda framträdde dag för dag allt tydligare. I
sitt första skede hade den ännu intet spår al pedanteri, men sammansmälte med
1700-talets franska behag till en förtjusande fantasilek. Det är det i fransk konst oförgängliga
skede, hvillcets skulptörer äro Falconet och Clodion, hvilkets möbelkonstnär är Riesener,
hvilkets bronsciselör är Gouthiere — alla med ett förtjusande formsinne af en utsökt
luftighet och lätthet. I ett par hotell, sådana som det »Terpsicores gudinna och
gratiernas skelett», mademoiselle Guimard, lät bygga i Paris, eller madame Du Barrys
Louveciennes, kom denna stil med dess dekorering till de mest strålande uttrycken.
Men öfverallt mötte samma anda. Rummen stego i luftighet och fingo en högre vidd
öfver rätliniga proportioner. Väggfördelningen blef geometrisk, ornamentiken tunn och
gles som i Salembiers förfranskade arabeskverk. Den antika medaljongen med sin
reliefframställning blef en ornamental kärna. Möblernas uppbyggning vardt regulierare
på spensliga höga fötter och visade blott allt för snart böjelse att stelna i antikvarisk
tyngd eller skrytsamt armod med kolonner, som ingenting ville, och lejontassar, som
först fingo symbolik under Napoleons Cæsarism.
Gick man till fönstren och såg ut mot parken, voro där förändringarna lika stora.
Rousseaus 1761 uttalade spådom (Nya Heloisa), att man snart i trädgårdarna
hvar-ken skulle tolerera plantor eller träd, men endast porslinsblommor, gipsgubbar,
mång-färgad sand och tomma krukor, vittnade om bristande insikt om hans egen missions
logik och tidsenlighet. Kort därpå skapade Morel vid PZrmenonville den engelska park,
under hvilkens tårpilar Jean Jacques sjelf skulle hvila, och inom ett decennium hade
den kinesiskt-engelska anläggningskonsten, som Chambers infört och Horace VValpole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
