Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ämnesval bestämdes säkert af den dåtida köpande publikens böjelse att göra konsten till
en maltre de plaisir, och hans temperament hade nog i jemförelse med sådana heta
sensualisters som Baudouin eller Fragonard en oneklig germansk flegma. Men den
outtröttliga hängifvenhet, med hvilken Lafrensen gjorde sin konst till fransyskans galante
biograf och novellist, till alla hennes modenyckers förhärligare, talar dock ett
ovedersägligt språk. »Libertin d’esprit mais sage de moeurs», det var Gersaints ord om
roco-cons store skald Watteau, och hur väl förstår man icke inför dennes féerier, att
realiteten lemnade denne poet kall, hvilkens drömmeri af njutning och vemod skiftade
så mycket trolskare än verklighetens. Men näppeligen kan denna definition passa
pä Lafrensen, realisten med de öppna, eldiga ögonen, den frivola uppnäsan och den
sinliga munnen. Bå en gravyr af Tresca »Anordningarne till baletten står det om
originalet: »målad af Lavreince i Operans avant-scen - och denna lilla notis lär oss
nog känna en medelpunkt för Lafrensens Pariserlif. Om han också enstaka gånger rört
sig i den verkligt eleganta societeten, som när han säkert efter lefvande förebilder
målade de båda stora »assembléerna», så är det dock företrädesvis den galanta och
sceniska verlden på venster hand, som han skildrat och inom hvilken hans dag säkerligen
också förflutit. Han har så ofta målat hela denna verld och sett så långt in i dess
kulisser, att det är omöjligt annat än, att han också lefvat som intim åskådare af dess
erotiska komedi. Och när denna eleganta parasitverld af revolutionen skingrades, och
Graccher och Cassier slogo sönder hela denna societet med dess mis-en-scene, den
mest förtrollande och utsökt förfinade, som sinneslusten någonsin skapat, var Lafrensens
lilla roll i Paris utspelad och tidpunkten inne för honom att åter erinra sig, att han var
svensk och borde begifva sig hem.
När Lafrensen vid 1760-talets början anlände till Paris lör att studera, hade
århundradets typiskt franska konst passerat zenith. Den unga artistgeneration, som
före revolutionen framträdde, var antingen arftagare af äldre traditioner eller
förnyare, för hvilka redan ett kommande sekels ideal hägrade. P’ore Davids återkomst
från sin första Romaresa, då Latium besegrade Gallien än en gång, var det vanligt,
att de unga konstnärerna rönte intryck af båda riktningarna och försmälte rococon
med den begynnande klassicismen. Man finner detta till och med hos den geniala
artist, som i en sista bländande repetition samlade den gångna epokens tendenser,
Honoré PTagonard. Ty också han har sina ögonblick af antikdyrkan. Han har det som
ung, när han i Rom med ren hednisk panstämning etsade sina friska satyrbilder efter
basreliefer, som också Sergel i samma anda imiterade. Han har det äfven senare mången
gång, då hans linje plötsligt löser sig ur den Boucherska kurvan och får en större och
strängare elastik. Betrakta en af hans mest ryktbara kompositioner, »Dörrslån»,
allbekant genom afbildningar! Det är en strid mellan en man och en kvinna, eller rättare,
det är en simulaker af en brottning. Mannen lyfter flickan som en fjäder pä den ena
af sina atletarmar och sträcker den andra högt upp för att skjuta för slän. Han är
en ung gymnast med en stolthet öfver de spända länderna och de sträckta armarna,
som för tanken till en annan tid. Hon är äkta rococo i sitt låtsade motstånd och
sin kattaktiga mjukhet. Det är samma stilskilnad emellan de båda figurerna, som iakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
