- Project Runeberg -  Niclas Lafrensen d.y. och förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet. Konsthistorisk studie /
70

(1899) [MARC] Author: Oscar Levertin - Tema: Sveriges allmänna konstförening
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

om icke skickeligare mästare i ämbetet, än Pasch var den tiden han kom i ämbetet.»
Skrået och byggnadskollegiet afböjde hans ansökan och hänvisade pä äldre
resolutioner. Så äfven öfverståthållaren. Hvad titelaturen angick, berodde den naturligtvis
på konungen personligen, och genom Hårlemans bemedling fick Johan Pasch från och med
1748 rätt att teckna sig »hofmålare». Hårleman var fortfarande hans räddande ängel, äfven
när han begagnade sig af sin hoftitel vid den otrefliga process han förde med sin
svärfader, murmästar Fristedt. Ett par kompositioner af Johan Paschs hand äro lustiga vittnes
börd om denna strid mellan artistfrihet, artistfäfänga och —- de borgerliga klasserna.
Det är en oljemålning» Afunden och Bedrägeriet emot Oskulden», i hvilken den
sarkastiske konstnärn karrikerade byggnadsborgmästaren Olof Forsberg, framställande
honom med en råttfälla på hufvudet och utstyrd med åsneöron. Taflan etsade Johan
Pasch själf 1765.

Det andra är en allegorisk teckning: L’attaque de l’Isle de l’art par les Ignorants
(graverad af J. Pasch eller Rehn ?), hvilken fantastiskt skildrar de beskedliga målarmästarne
såsom ursinniga reptilier anfallande konstens ö, där artisten, oberörd af dessa angrepp
och bränningarne mot stranden, sitter med sitt staffli i Apollos tempel.

Denna episod bildar klyftan mellan 1700-talets äldre och yngre konstlif, och efter
denna tid stå å ena sidan verkstäderna och ä den andra akademien med sin franska
lärometod. Begreppet konstnär blef ett annat liksom begreppet poet ungefär samtidigt genom
tankebyggarne fick en ny och högre innebörd. Liksom diktarne skilde sig från skriblererna,
hvilka yrkesmessigt författade bröllops- och begrafningskväden, skilde sig artisterna ifrån
handtverksmålarne, och samtidigt blef konstnärens ställning i samhället mer betydande
och hans sociala mission högre.

Taraval afled 1750, sedan han kring sig sett växa upp en generation af unga krafter.
Bland dem var hans son Hugues, som återvände till Frankrike och där vann en ansedd
position, ehuru han egentligen aldrig blef mer än en sliskig och lam efterapare af Boucher.
Den gamle Taraval hade till sin död varit den franska rococons utpost i höga norden, och
ända in i sin af krämpor och bekymmer tyngda ålderdom verkade han med oförtröttad
ifver. Men att den anda han företrädde, slog så fullkomligt igenom ej blott hos de yngre
på akademien men till och med hos kvarlefvande äldre målare från 1700-talets förra hälft,
berodde pä, att stilen fick en så lysande svensk auktoritet i Gustaf Lundberg.

Lundberg kom hem 1745, ocn sällan om än någonsin har en svensk konstnär
vunnit en sådan popularitet. Man kan utan öfverdrift säga, att han öfver tjugu år, ända
fram emot Gustaf III:s tronbestigning, absolut behärskar den svenska målarkonsten, utan
att någon ens försöker göra honom platsen stridig. Världsman lika mycket som artist,
kronprinsparets målare, och efter Schröders död 1750 första hofmålare, hade han en
ställning så absolut dominerande som blott Ehrenstrahl under Karl XI.

Ovanligt höga voro också de priser han erhöll för sina arbeten. De bekanta
pastellerna af Tessin och dennes maka från 1761 betalades med 1300 dal. k:mt stycket

o

(kvitto i Åkerö arkiv), och Lundbergs gamle gynnare, ej längre öfverflödigt rik, erlade
säkerligen det minsta arfvode den firade målaren brukade taga för sina bilder. Det
porträtt af Gustaf III, hvilket vid förmälningen 1766 sändes till Danmark, betingade enligt
en i statskontoret bevarad räkning ej mindre än 4,500 dal. k:mt. Lägger man härtill
lönen, 1000 dal. s:mt pr år, kunde hans inkomster stiga till höga belopp, helst han
producerade med en utomordentlig frodighet. Lovisa Ulrikas plan från 1748 att låta
honom för Drottningholms slott måla en hel rad af hennes hoffröknar och väninnor ur
aristokratien, som skulle från frihetstiden gifvit oss ett motstycke till Lelys skönhetsgalleri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:00:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lolafrens/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free