Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerad af sin dotter, när ej vännen Steibelt, den firade pianisten, satte sig vid claviatyren,
medan kompositörens döttrar sutto som ähörarinnor bredvid den charmanta fru Hall.
Misströstande om framtiden i Paris beslöt Hall att uppsöka Gustaf III i Aachen och
lem-nade i maj 1791 Frankrike. Denna hans sista resa blef en enda läng missräkning.
Gustaf III kom väl till Aachen, men var endast upptagen af politik och innan
vintern förgått skulle budet komma, att också han ryckts bort, liksom hela den
högättade och lysande societet, för hvilken Hall arbetade. Sorgmodig och ensam, plä-
gad af sjukdom, irrade lyxens och skönheternas hemlösa målare ikring i Belgien och
kunde blott med möda genom porträttmåleri lifnära sig sjelf och sända understöd
till de sina. Till sist kom han till Liege, där han dog af ett slaganfall den 15 maj
1793. Hans sista tid är den, som står klarast för oss, tack vare den rad af bref,
som Villot tryckt i sin monografi. I sin enkelhet intaga de oemotståndligt, dessa den
ensamme, redan åldrade konstnärens skrifvelser till sina kära. En germansk vek ömhet
parar sig i dem med fransk älskvärdhet och lätthet på handen. Det är ingen
betydande ande, som här för ordet, men en i alla punkter genombildad, själfull menniska,
artist ut i fingertopparna och trots åren artistisk hänförd af allt, som gömde en
åter-strålning af skönhet. I lela denna korrespondens speglar hälft omedvetet i höstklart vemod
den älskvärda undergångsstämning, som slär en till mötes ur ej få förtroliga aktstycken
frän artistiska och aristokratiska kretsar, hvilka på revolutionens tröskel ännu bevarade sin
förfinade och måttfulla sorglöshet.
Efter denna silhouett af Halls lif, vill jag söka med några ord karaktärisera hans
konst, så godt man kan göra det med det ringa material, som finnes tillgängligt för den,
som ej systematiskt genomgått Frankrikes och Englands enskilda miniatyrsamlingar, i
hvilka flertalet af hans bevarade arbeten hamnat. Att majoriteten af hans produktion
för-därfvats, särskildt vid försäljning af de ofta dyrbara infattningarna, kan man taga för gifvet.
Att I lall så ögonblickligen slog igenom redan vid den första utställningen af
sina arbeten på 1769-års salong och strax hälsades som mästare af kritiken (J. H.
Liden sänder därom utdrag ur många publikationer till Allmänna Tidningar 1771 d. -8/s»),
det förstår man bäst genom en blick på miniatyrkonstens tillstånd, när han anlände till
Paris. De franska miniatyristerna sutto nämligen ännu fast i den gamla rutinen från
århundradets början, sådan särskildt J. B. Massé företrädt den. Utförda i en ofri
punkteringsteknik utan någon djärfhet i penseldragen lyste dessa miniatyrporträtt i klara men
banala färger. Sällan darrade luften kring hufvudena, och ingen clair obscur föll med
sitt lefvande spel af dagrar öfver ansikten, i hvilka en konventionelt rödlett karnation
förgäfves sökte utplåna elfenbenets glatta blekhet. Så fabricerade en rad föga kända
målare porträtt för »Les Menues Plaisirs» och för den galanta cirkulationen —
handt-verkare, knappast kända annat än genom omnämnande i handlingar och beställningslistor,
och bland hvilka blott undantagsvis en något så när bestämd konstnärsindividualitet
tecknar sig som Pierre Pasquier (7 1806), Nicolas Venevault (florerade 1750—70) och J.
Garand (mediet af 1700-talet), hvilken siste bland annat målat Diderot och i en
miniatyr hittat den stora filosofens fysionomi »som en blind höna hittar ett korn», tillfogar
den obeveklige kritikern sjelf.
Vida mer framstående, nydanare i fråga om teknik och uppfattning, voro flera i
Paris tidtals verkande utländingar, som Kosalba och Liotard för miniatyren på elfenben
och Rouquet för emalj måleriet. Rosalbas miniatyrer kunna ej i teknisk originalitet och
gratie täfla med hennes pastellporträtt. Man kan i muséet i Dresden lätt göra en
jem-förelse. Men de hafva likväl en finhet och en målerisk glans som få af de franska minia-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
