Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på kontinenten förvärfva ryktbarhet som emaljör. Miniatyrkonsten, som vid renässansens
början stod så högt i Frankrike, som man kunde vänta i ett land, där de första målarne
af betydelse egentligen voro bokillustratörer — som Fouquet och den äldre Clouet
hade under det »stora seklet» sjunkit ner till en skäligen mekanisk procedur. I små
format, med klar men banal färg och petig penselföring kopierade den århundradets
monumentala porträttmåleri utan att eftersträfva individualitet i teknik eller uppfattning. Man
kan följa gången af konstartens öden i Frankrike i Henri Bouchots skiss »Le
Portrait-Miniature en France» (Gazette des B. A. 1892—93). Men samtidigt med att konstgenren
sjönk i artistiskt värde, hade under 1600-talets lopp efterfrågan på miniatyrmålerier ständigt
ökats. Infattad i praktfulla ramverk af guld eller silfver, i broscher, i ringar, i locken
på de tusen slag af dosor, som modet turvis älskade, blef miniatyren och särskildt
porträttminiatyren galanteriets och den sociala artighetens löpande bytesmedel. Särskildt
bidrog bruket att använda porträttdosor till diplomatiska belöningar och internationela
gåfvor att hålla genren vid lif. Maze-Sensier har gjort en lustig lista på dylika
presenter från franska hofvet till utländska diplomater, ibland hvilka träffas ej få svenskar
allt från 1674, då ambassadören grefve Königsmarck erhöll en dosa, värd ej mindre än
10,294 livres. — Med Petitot och den förnäma inflyttningen från England efter Karl I:s
död blef särskildt emaljmålningen älskad, och liksom Petitot i London transponerat och
kopierat Van Dycks briljanta och smältande kolorit, efterbildade han i Frankrike Le Brun,
Mignard och andra. En hel mängd franska miniatyrister förekomma också under
1600-talets senare hälft och 1700-talets början. Man kan nämna medlemmen af franska
akademien (som intog en viss reservation mot miniatyrister) Jean Cotelle, Jean Ecman
af nordisk eller flamländsk börd? — och från senare tid gravören Bernard Picard,
Nicolas Venevault men framför allt den berömde Jean Baptiste Masse (1687—1767).
Den sistnämde kan betraktas som den karakteristiska miniatyrmålaren frän 1700-talets
början, typisk i sin utveckling som guldsmedsson, typisk också som modeartist och
skönmålare, elegant ut i fingertopparne, hofman in i hjärtroten, fyllande sitt testamente med
reverenser för Gud och hela verlden. Han målade ett stort antal af miniatyrer af
Ludvig XV och dennes omgifning efter hastigt gjorda teckningar, hvilka han sedermera hemma
i atelieren utförde på velin och elfenben efter »den försköningens lag», som var hans
konsts rättesnöre. Massé dog först 1767. Men stor förmögenhet och svaga ögon hade
dock redan mer än tjugu år förut låtit honom sluta att måla sina vackra, mödosamt
fulländade hufvuden, hvilka enligt hans loftalare Cochins kuriösa omdöme icke egde någon
Rembrandtsk sannfärdighet något som man är böjd att tro (Campardon: J. B. Massé).
Vid sidan af de nämda skulle Boit intaga en hedersplats, och han blef Petitots
egentlige arftagare. Henry de Chenneviéres har i en skiss öfver 1700-talets svenska artister i
Paris satt honom i beröring med miniatyristen Jacques Arlaud (1668—1743), stammande frän
Généve, emaljmåleriets hemstad och som ryktbart guldsmedssamhälle också en härd för
miniatyrister. Arlaud idkade vid denna tid och under stort bifall sin konst i Paris, men
var för öfrigt att döma af Mariettes anteckningar lika tvetydig både som artist och
människa. Arlaud skulle hafva varit Boits beskyddare och fört honom inom regentens
synkrets, hvilkens skyddsling han sjelf var. Detta innebär intet omöjligt. Arlaud hade
egentligen ett utländskt klientel. Bland svenskar har han målat (1701) en miniatyr af Karl
Gustaf Bielke, som finnes på nationalmuseum, och denne eller någon annan svensk
mecenat har kunnat förmedla bekantskapen. Ett par hittils ej uppmärksammade ställen
i La Palatines brefvexling från 1718 röja dock, att Boit, som tyckte om att flacka
ikring och söka lyckan, kommit till Frankrike öfver Tyskland. Hon skrifver — denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
