Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket som hans holländska Xantippa och hans två döttrar hade att ärfva. Claes Grill
hade försträckt begrafningskostnaderna. Bilden af denna förgrämda, fattige och hemlöse
källargäst träder fram inför hans egna verk, hvilkas brist på glans låter ana ett tungsint
lynne, och i hvilka konstnärsplikten måst ersätta konstnärslyckan.
Arenius var också miniatyrmålare särskildt i olja. Liksom hans egen lärare, D. v.
Krafft hade han dock intet af miniatyristens teknik, och dessa små oljebilder verka
som mekaniskt förminskade taflor. (Ett sådant af I). v. Krafft i Nat. museum, Arenii
småbilder i olja äro ej sällsynta). — På sista åren torde Arenius hafva vunnit sitt
uppehälle som tafvelrestauratör. Han har allt ifrån 1750 restaurerat en hel del af de gamla
målningarna på Drottningholm (Lovisa Ulrikas utgiftsbok för 1750), och han meddelade
antagligen sin lärjunge Erik Hallblad, den gustavianska tidens tafvelrestaurerare, de första
greppen i denna vanskliga konst. Lärjunge och kopist hos Arenius var P. Ejellström.
Till Paschs och Arenii riktning, äfven om han ej utdanat sig hos dem, kan man
till sist föra Johan Streng (1703—1763), som i 1730 års mantalslängd är skrifven som
målare ( uthan tienstfolk , gifver i hyra 180 daler k:mt). Afven han har undantagsvis
försökt sig på den svassande barockstilens område (bilden af O. Törnflycht från 1731,
graverad af E. Geringius). Ett stort porträtt af en verklig grande dame, grefvinnan
Augusta Wrede Sparre, frän 1731 visar likaledes, att den unge konterfejaren haft ett förnämt
klientel och är trots sin dåliga modellering ej utan intresse. Men bättre ter sig Streng i
smärre porträtt af en viss okonstlad och hemväfd svenskhet. En sådan duk är den i
färgen behagliga och i silhouetteringen uttrycksfulla bilden af instrumentmakaren Daniel
Ekström (fru Eichhorn). Svagare är en rad prestporträtt af Streng med olivgula
skuggor och en löjlig, trädaktig skäggbehandling dylika konterfej af flera kyrkoherdar
hänga i Östermalms församlings kyrksal. En dubbelbild från 1754 af fröknarne
Silfver-sparre (Breidablick), — de likna ett par dimfigurer — ådagalägger, hur djupt Strengs konst
sjönk i uselhet. Ett dåligt konterfej af assessor Nils Wessman från 1762 (Gripsholm)
berättar, att målaren producerade ända till slutet.
Den siste af mästarne från den äldre tiden redan med ena foten i rococon är
John Henrik- Scheffel, som under sitt långa lif (1690—1781) nästan kunde se två
stora konstepoker dö. Född i YVismar, utvecklad under intryck af nordtysk och
nederländsk konst, hade han, om han besökt Berlinerakademien kring 1710, kunnat få intryck
både af Denner och Antoine Pesne. I hvilket fall som helst hade han sin måleriska
uppfattning klar kring 1723, då han kom öfver till Sverige, och stort blef icke inflytandet af
I). von Krafft på den unga Pomraren. Några af hans äldsta bilder från Sverige
låta oss konstatera detta. Det är först och främst porträttet af Henrik Falkenberg på
Vibyholm, där man för öfrigt bäst kan studera Scheffels utveckling. Signerad 1725
är denna bild ännu påverkad af Krafft. Hållningen är mer bestämd och krigisk än
senare hos Scheffel, färgen djupare i den blå rocken öfver harnesket, men totalintrycket
verkar vida lättare och ljusare, af en ungdomlig, om detaljen kärleksfull målarglädje, som
aldrig funnits hos Karl XII:s konterfejare. Samma prägel har en annan duk af Scheffel
från samma år, porträttet af kyrkoherden Johan Golitz (Tyska församlingens kyrksal),
i hvilkens rödletta hy och klara, leende ögon redan Scheffels ljusa och verldsbelåtna
personlighet tittar fram. Den lilla bilden af presidenten v. Höpken (Bogesund) frän samma
år med sin rococoklang af blått och silfver tyder ännu starkare på en kommande ålder.
Snart är hvarje spär af den gamla tidens lynne borta. Behåller Scheffel ännu
barockmanteln, ligger den så löst kring hans personer, att man väntar, att de i nästa
ögonblick skola stiga ur den, och merendels är dess tomma snirkel — kalligrafisk som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
