Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet - § 6. Övre småländska höglandet och dess förvandling från slutet av 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Bönderna i Gislaved, sade han sen, fick 20 öre för
mjölken, men när vi bönder från längre håll också började sälja till
mejeriet och nöjde oss med 16, gick ju deras pris ner. Och
herregud, vad di va förgrömmade. Men vi måste ju också leva.
Och si, bönder kan ju aldrig hålla ihop! tillade han med ett
skratt.
Här kände jag nu riktningen söderut definitivt. Här fanns
inte längre skymten av Stockholm. Här var det Göteborg,
Malmö, Sölvesborg, Karlskrona, Kalmar, som hägrade i
synfältet. Och bara man började känna denna egendomliga
sugning av en större stads eller stadsgrupps konsumtion i
luften, förändrades hela atmosfären. Svårigheterna föreföllo icke
längre så stora, företagsamheten var mer påtaglig, den
industriella karaktären satte genast in, och denne man gav på sitt sätt
formeln för dylika trakter.
– Man får inte ta ved sig! Man är så vaner, och förlorer
en 100 kroner i dag, så vet en, att det kummer välan tillbaks
en annan dag.
Nu bar det söderut till de förut omnämnda, ljusa och mera
leende bygderna. Skogen sjönk bort, ljusblått, vitt och
spädgrönt dominerade nu. Tiden gick mot pingst, och bygden
började verka tegnersk med kronbrudsidyll i luften. Det var
också en stilla, fridfull lördagseftermiddag, men ur denna
naturens frid dånade en av vrede upphetsad spannmålsodlande
godsägares stämma emot mig:
– Oansvariga kvarnägare och grossister bygga sina
kvarnar så, att de ligga med sina kranar mot sjön för att ta emot
utlandets spannmål, men de vilja icke ha en järnvägsvagn från
Sverges spannmålsodlande bygder inom synhåll.
Jag kände igen den talandes ande. Från Östergötlands
veteslätter hade jag över västra Smålands friska högland stigit ner
till det sydsvenska slättlandet, och doften av Skånes vete
förnams allaredan ur dessa ord, som voro de sista Jönköpings
län hade att säga och som förebådade hetsigare debatter,
skarpare motsättningar och svartare stämningar än i mellersta och
nordligare Sverge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
