Ankarsparre. En fin och oskyldig roman / 212 (1912) Author: Ludvig Nordström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inte längre räcker till, då kommer explosionen!
Och den kan inträffa när som helst, och sen
får man samla till nya explosioner! Detta torde
bli sommarns historia, herr Ankarsparre, och
det var på den, jag ville förbereda er för att
dymedels söka göra er vistelse här icke endast
angenäm utan därjämte äfven lärorik!

Med dessa faderliga ord bugade sig den
vördnadsvärde professorn och lämnade salen.

SJUTTONDE KAPITLET.

Djuret.

Professorn fick som alltid rätt!
Explosionen inträffade verkligen en vacker dag, och
som den skulle få för Ankarsparre viktiga
följder, böra vi kanske kasta en blick på dess
orsaker och bli därigenom äfven satta i tillfälle
att lära känna den fina föreningen F. F. F.

Nåväl! När Anna Litzelius, som vi
minnas, sjungande hoppade nerför trappan, kom
hon nästan midt i famn på major Dömmare,
som välvist ställt sig på vakt i matsalsdörrn.

— Om inte majorn vore gift, skulle jag ta
majorn i famn och pussa majorn midt på mun!
sade den yra och lättsinniga flickan. Så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>