- Project Runeberg -  Baronerna Delvi : Fria teckningar ur fantasi och verklighet af Mattis /
232

(1869) [MARC] Author: Mathilda Lundström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sin halft besinningslösa börda utåt den lilla vägen,
som gick åt venster längs afgrundens rand.

Arthur såg detta, och hans läppar utstötte
någbn-ting, som liknade en dof förbannelse.

Men Elisabeths förvildade arab hade knappt tagit
några väldiga språng på den väg, dit han så lyckligt
vikit af, då Arthur ånyo såg honom stegra sig och
derefter fara åt sidan.

Vid denna oförmodade rörelse kastades den redan
trötta ryttarinnan ur sadeln.

Blodet stockade sig omkring Arthurs hjerta.

Elisabeth hade ej fallit på hästens venstra sida
inåt skogen. Hon hade kastats baklänges öfver
randen af Hellevibranten, och den hvita hästen, befriad
från sin börda, rusade med den tomma sadeln in mellan
buskar och snår.

— Öde, öde! — mumlade Arthur — dina
vägar äro underbara. Han hoppade af hästen, och,
ledande honom vid tygeln, närmade han sig afgrundens
rand och blickade ned.

Ännu hade ej de skummande böljorna, hvilka
oroliga hoppade i djupet, begrafvit Elisabeth, — hon
hade ännu ej störtat fullkomligt ned.

Hennes långa ridklädning hade fastnat på ett
utskjutande klippstycke, och hon hängde sålunda
fullkomligt hjelplös mellan himmel och afgrund.

Hatten hade fallit af hennes hufvud, och
loc-karne böljade bakåt från hennes ädla; dödsbleka ansigte.

Arthur förde ovilkorligen handen till medjan,
omkring hvilken han bar sitt långa silkesskärp viradt,
men han hejdade sig genast.

Bah — mumlade han -— det vore att handla som
en dåre. — Han blickade åter dit ned. Elisabeths
klädning började att gifva med sig. Arthur såg
henne röra sitt hufvud samt tyckte hennes läppar
utstöta en matt bön om hjelp.

Han vände sig hastigt bort; en rysning
genom-bäfvade honom. Ögonblicket derefter kastade han sig
i sadeln och sprängde bort i det vildaste galopp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:56:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lmdelvi/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free