Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjette Kapitlet.
När man st&r på, en brant och ser djnpet inunder, så
bäfvar man tillbaka; men lägg en trappa dit, och
man skall glömma sin fasa och stiga ned steg för
steg.
Ett sjunkande kan försiggå i åratal, ja, i en hel
lifsålder; ett stigande likaså och kanske ännu längre.
Arthur Delvis lif hade ifrån hans 16:de år varit
ett beständigt sjunkande. Först stod han på höjden
af glans och rikedom och såg med gladt sinne ut öfver
verlden.
Men lidelserna murade sitt första trappsteg och
sjöngo sin trollsång.
Arthur Delvi gick ett steg nedåt.
Ar efter år förgick, och han kom allt djupare.
Till slut märkte han, att han var fjettrad.
Han var ej af naturen en elak man, men
han var en svag man, och af svagheten är det, som
det onda bildar sina mästerverk. Det låter marmorn,
ja till och med de skrofliga granitklipporna vara, och
arbetar tåligt i leran; men när belätet är färdigt,
försvinner mjukheteu; det torkar då och blir hårdt.
Det, som först drog Arthur Delvi nedåt, var hans
njutningslystnad; det andra trappsteget lades af hans
fåfänga.
Han lefde för dagen och fann ingen nyck för
ovärdig för att tillfredsställas.
Han besinnade icke, att svagheten härunder frossade
och rofgirigt tärde på sin arffiende, kraften. Han
trodde, att han efter behag kunde stanna och vända
åter. TJr denna villa vaknade han dock och kändo
tyngden af sina kedjor. I första ögonblicket gjordo
han en krampryckning för att afskaka dem; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
