Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändighet. Men detta härrör ej deraf, att han ringaktade
helgelsen, ty han dref läran derom med en synnerlig skärpa. Det
var nämligen på ett negativt sätt han framhöll denna vigtiga
sida af kristendomen, i det att han genom mot verlden riktade
bestraffningar inskärpte hos sina åhörare nödvändigheten af
lefvernets helgelse. Dervid slog han öfver i en rigorism, som
endast kan förklaras af den ensidighet, för hvilken han var
benägen, och de trånga förhållanden, inom hvilka han rört sig,
och efter hvilka han ville bedöma alla andra. Så ställer han
t. ex. bollspel i bredd med de gröfsta sedliga förbrytelser[1].
Vid ifrandet emot verldens oheliga lefverne begagnar han ofta
den skarpaste satir och det mest tydliga hån. Så äfven när
fråga är om egenrättfärdigheten[2]. Något försök att locka
1) I en predikan öfver ottesångstexten på 4:de böndagen 1860
förekommer följande: «Det är väl sant, att menniskan icke kan af egen
kraft blifva en kristen; men den utvärtes bättringen kan hon göra: hon
kan låta bli att supa, svärja; hon kan låta bli att stjäla; hon kan låta
bli att hora; hon kan låta bli att vara högfärdig; hon kan låta bli att
spöka ut sig med allehanda grannlåt; hon kan låta bli att spela kort
och slå boll; hon kan låta bli att ljuga och bedraga sin nästa; hon kan
låta bli att hålla krog; med ett ord, hon är icke tvungen att öfverlemna
sina dödliga lemmar i syndens tjenst. Men dermed är icke allan
rättfärdighet uppfyld, ty om hon också gör den utvärtes bättringen, så
återstår ändå allt det. som hörer till en sann ånger, en lefvande tro,
som hon icke kan gifva sig sjelf», o. s. v.
2) I en år 1859 hållen ottesångspredikan på juldagen läsa vi: «Huru
menen I? Icke behöfver väl Guds ende son födas i fattigdom, smädas,
pinas, korsfästas och dödas för ärliga, dygdiga och hederliga
menniskor! Nej, platt intet för deras skull, som göra hvar man rätt och lefva
dygdigt. Sådana ärliga, dygdiga och rättskaffens menniskor behöfva
ingalunda krusa så mycket för vår Herre. Ty de hafva ju en säker och
fast salighetsgrund uti sjelfva dygden, som belönar sig sjelf och varder
ytterligare belönad. Vill icke vår Herre släppa dem in i himmelriket,
när de komma, så veta de nog vägen till en annan herregård, hvarest
ock resande till evigheten tagas emot med höflighet och mycken
artighet hvarest husbonden i huset tar emot sitt främmande med hatten i
hand och säger: välkomne mitt herrskap! Jag vill hoppas, att ni inte
hör till de der svärmarena, som tala om barnet i krubban, de der
svärmarena, som sucka som kreatur, som gråta och jemra sig, som
föregiva sig vara kristna och äro bara skrymtare — — —? Vi äro inga
svärmare, svara de, vi som gjort hvar man rätt och lefvat dygdigt.
Vi äro ärliga och rättskaffens menniskor. Vi hafva uppfylt våra pligter
emot menniskorna och djuren. Och vi hoppas, att ingen skall kunna
anklaga oss för något brott. Nå godt, säger husbonden, som låter kalla
sig för «Lucifer», det vill säga ljusets budbärare» m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
