Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Huru Ljungars barn följde biskop Arvid till döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afvärjande utsträcker båda händerna. Det är eder hon
varnar; vi andra äro för henne likgiltiga.
Birger gjorde korstecknet.
— Skulle jag frukta ett hedniskt spöke? Nej, David,
nej; om jag ej hade andra skäl att följa min andlige
öfverherre, vore detta ensamt tillräckligt att icke öfvergifva
honom i landsflyktens stund.
— Nej, res icke, res icke! Ni vet att blixten och
stormen alltid åtfölja Ljungars släkt. Känner ni icke
åska i luften? Res icke, käre junker; om icke för eder,
så för biskopens och eder systers skull!
— Hvad är det om? frågade biskop Arvid, som hört
de sista orden och vände sig om.
Birger svarade:
— Eders högvördighet vet att jag en tid förföljts
af ett hedniskt spöke, och David vill inbilla mig att det
varnar för resan.
Biskopen smålog.
— Bländverk! Min son, du skall ofta förnimma,
att de onda makterna vilja göra Guds vilja om intet.
Detta är intet annat än ett af deras vanliga konstgrepp.
— Jag vill tro det, ers högvördighet, och följer
eder, hvad än hända må.
— Följ mig, min son. Vill du dela mitt öde, så
ske Herrens vilja med dig och oss alla!
Birger och Beata åtföljde sin herre i båt till fartyget.
Den hvita skepnaden fortfor att afvärjande sväfva
öfver vattnet, och båten gick genom den som genom en
lätt dimma. Endast Birger kände en hastig, kylig fläkt
i den varma vårluften.
Fartyg och båt, tungt lastade, hissade segel och
styrde sydväst mot hafvet. Stranden var uppfylld af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
