Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. En julafton i Ljungars slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
platserna, men vid de mindre förnäma af tenn och för
tjenarne af krukmakargods.
Den gamla öfverallt i Finland då brukliga seden att
husbondefoik och tjenare, särdeles vid högtider, åto vid
samma bord, hade fru Ursula afskaffat i sin borg, och
minst hade det varit görligt denna julafton. Ingen af
de glada jullekar, som öfverallt voro i bruk, kunde heller
nu komma i fråga på Ljungars slott. Endast en i början
tysk sed, bönan i gröten, fick icke saknas, och emedan
hon troddes bebåda synnerlig lycka åt den som fick
henne på sin tallrik, stod Kycklingen med vidt uppspärrade
ögon följande gästernes rörelser, för att komma
underfund med hvem som blef den lycklige bönhasen
och kunde förvänta all möjlig framgång.
— Helige Sankt Olof — suckade den lille grötätaren,
ungefär som han hört andra göra, när de synnerligen
gärna önskade sig något — laga så, att jag
får bönan och att jag får Nikku till ridknekt, så skall
jag gifva dig min gamla piske, som jag ej mera behöfver,
och om du är ond på Sankt Brita, så skall jag knacka
näsan af henne vid kyrkdörren, det första jag kommer åt.
Om något hade kunnat beveka Sankt Olofs hårda
hjärta, så borde det väl ha varit denna den lille Kycklingens
fromma bön. Men tyvärr kunde icke ens den
utlofvade hämnden på en så fruktansvärd rival som
Sankt Brita denna gång röra helgonet till medlidande,
ty när alla faten voro kringburna, visade det sig att
den lyckliga bönan tillfallit ingen ringare person än
borgfrun i högsätet, fru Ursula själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
