Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Huru biskop Arvid Kurck anlände till Nådendals kloster och råkade i delo med dess generalkonfessor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla de hundrade åskådarne själfmant på knä och fram
trädde Nådendals borgmästare för att, likaledes
knäböjande och till tecken af sin underdånighet, framräcka åt
biskopen stadens nycklar. Det godsinta löje, som spelade
så nyss kring den höge prelatens läppar, hade nu lämnat
rum för en hållning full af värdighet och majestät. Det
var en kyrkans furste, som hälsade nådigt sitt trogna
folk, och när han långsamt framgick, utdelande
välsignelser åt höger och vänster, kände enhvar, att han
representerade en makt, för hvilken kejsare och konungar
i mer än ett årtusende hade fallit till fota. Själfva den
nyss så klenmodige domprosten Henrik lyftade, i
återskenet af denna glans, sitt gråa hufvud betydligt högre;
mäster Paul sökte att i möjligaste måtto efterapa sin
förmans gravitetiska steg, och den ringaste af betjeningen
blickade på de ödmjuke Nådendalsboarne med ungefär
samma min, som kolossen på Rhodus såg ned på
fiskarebåtarna under sina fötter.
Biskopen hade ganska väl observerat
generalkonfessorns frånvaro vid hans första inträde, men han lät
icke förmärka det. Ju närmare han nalkades klostret,
desto högtidligare blef emottagandet, tack vare fogdens
outtröttliga nit. Unga flickor strödde gröna björkkvistar
och rosor från klosterträdgården i biskopens väg.
Klockorna i kyrkan begynte ringa. Abbedissan, i spetsen
för sina nunnor, mötte hans högvördighet ett stycke
utanför klostret, uppstämmande psalmen Benedictus ille.
Så långt hade man fått allt i herömlig ordning. Men
de som nogare gåfvo akt på den höge gästen märkte
måhända att där låg ett moln öfver hans ädla panna.
Abbedissan underlät sedan aldrig, när hon omtalade
denna viktiga tilldragelse i hennes lefnad, att beskrifva
sin häpnad, då gatan befanns så illa sopad, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
