Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Ett märkvärdigt kapitel om hvad som vidare hände David på Ljungars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans första tanke var att ropa på Goliath, för att
åtminstone hafva en mänsklig varelse att trygga sig till.
Men i det han vände sig ditåt, såg han något som
uppfyllde honom med en ny förskräckelse.
I det mörka hvalfvet syntes ett blekt, obestämdt
sken afspegla sig på den motstående väggen, ungefär som
när man en mörk höstnatt ser ett svagt månsken långt
borta på sjön. Ju längre David betraktade skenet och
undrade hvad det kunde vara, desto tydligare blef det
och tycktes tilltaga i klarhet. Han vågade icke utföra
sin föresats att bulta på dörren. Han satt orörlig och
såg på den oförklarliga ljuspunkten borta i mörkret.
Om en stund blef den lysande punkten allt klarare,
och nu märkte han att bilden af Ljungars hvita flicka
begynte småningom afteckna sig på muren. Han kunde
redan urskilja först hennes klädning, sedan hufvud och
armar, därefter silfverbandet om pannan, därpå guldbältet
kring hennes lif och slutligen äfven de röda strumporna.
Ju mer han såg på henne, desto vissare blef han, att
det var hon. Nu kunde han äfven se hennes bleka
kinder, hennes vackra barnsliga ögon, som liknade Beatas,
och det på engång sorgsna och skalkaktiga löjet på
hennes fina små läppar. Ofta förr hade han sett henne
vid källan och i skogen, men så nära hade hon aldrig
nalkats honom, och hvart skulle han fly?
Omkring tio minuter fortfor gestalten att klarna
tilldess att den slutligen stod fullkomligt tydlig sex eller
sju steg ifrån honom. David märkte med en underlig
känsla, att så ljus denna skenbild själf stod framför
honom, så kastade hon likväl icke det allraminsta
återsken på marken vid sina fötter, utan allt omkring henne
förblef lika mörkt som förut. Gossen gned sina ögon;
fortfor han kanske ännu att drömma?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
