Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag gav efter. Men jag uppställde också villkor.
Min far, som ändå hörde till den nya tiden, hade
ståndaktigt vägrat att låta mig fara till England för
att få min uppfostran där. Att sockerpriserna föllo
var ett tillräckligt skäl för honom. Min mor, som
hörde till den gamla skolan, hade ståndaktigt
vägrat, ty hennes hedniska själ var för mörk för att
kunna sätta något värde på uppfostran, men
tillräckligt klok för att förstå att uppfostran ledde till
tvivel på allt som var gammalt. Jag ville studera,
studera vetenskap, konst, filosofi, studera allt som gamle
Howard kunde och som satte honom i stånd att, där
han stod på gravens brädd, oförfärat skratta åt
vidskepelsen och ge mig Jules Verne att läsa. Han hade
studerat i Oxford innan han kom på sned, och det
var han som hade satt Oxfordidéerna i huvudet på
mig.
”Till sist var det Ahuna och jag, gamla och nya
skolan i förbund, som segrade. Mor lovade att hort
skulle övertala far att skicka mig till England, om
hon också skulle nödgas narra honom att dricka tills
han fördärvade sin mage. Howard skulle följa med
mig så att han kunde bli anständigt begravd i
England. Han var en konstig kurre, gamle Howard, en
självständig karaktär om det någonsin funnits en
sådan. Jag skall berätta er en liten historia om honom.
Det var då Kalakaua gav sig ut på sin resa världen
runt. Ni minns att Armstrong, Judd och en tysk
barons fyllbult till betjänt följde med honom. Kalakaua
föreslog Howard . .
Men här inträffade vad prins Akuli länge hade
befarat. Den gamle wahinen hade slutat sin lei hala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
