Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
givit mig en kniv med många blad, korkskruv och
mejsel och alla slags verktyg, däribland en liten sax.
Jag började klippa mina fingernaglar.
” ’Se här’, sade jag och lade nagelskärvorna i
hennes hand. ’Bara för att visa dig vad jag tänker om
saken. Där har du ’beten’ mer än du behöver. Gå
nu och anaana mig om du kan.’
”Jag har sagt att det var modigt. Och det var det.
Jag var bara femton år, och jag hade levat hela mitt
liv mitt upp i vidskepelsen, och min nyligen
förvärvade skepticism hade knappt trängt in under
skinnet. Jag kunde vara tvivlare mitt på ljusa dagen, i
solskenet. Men jag var rädd för mörkret. Och i
det halvmörka rummet hade jag de dödas ben runt
omkring mig i de stora krukorna, och den gamla
damen skrämde mig duktigt. Hon ’tog i tu med mig’,
som vi uttrycka oss nu för tiden. Men jag var
modig och gav inte tappt. Och jag gick långt i min
fräckhet, ty min mor slängde nagelskärvorna i
ansiktet på mig och brast i gråt. Tårar hos en gumma
som väger hundra kilo göra knappast stor effekt, och
jag fräcknade till.
”Hon ändrade taktik och började tala med de döda.
Ja, än värre, hon manade fram dem, och jag försökte
se dem men kunde inte. Ahuna däremot såg
Kaau-kuus far i en vrå och kastade sig ner på golvet och
jämrade sig. Jag nästan såg den gamle jätten, men
inte riktigt.
”Låt honom tala själv”, sade jag. Men Hiwilani
envisades att tala i hans ställe och högtidligen ålägga
mig att gå med Ahuna till begravningsplatsen och
hämta de ben min mor ville ha. Men jag invände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
