Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TOLFTE KAPITLET.
Jag har aldrig ångrat de där månadernas vilda
galenskaper tillsammans med Nelson. Han kunde segla,
om han också skrämde varenda man, som seglade med
honom. Att styra så att det berodde på en tum eller
ett ögonblick för att undgå en olycka var hans glädje.
Att göra vad ingen annan ens vågade försöka var hans
stolthet. Hans mani var att aldrig reva, och om det
blåste aldrig så hårdt, blev aldrig ett rev intaget på
Renen så länge jag var ombord. Hon var heller aldrig
torr. Vi lämnade Oaklandsfarvattnen och stävade
vida ut på äventyr.
Och hela denna härliga tid av mitt liv hade jag
John Finkelman att tacka för. Men på samma gång
är det en anklagelse. Jag törstade efter ett liv av
vilda äventyr, och enda utvägen för mig att få min
längtan tillfredsställd var att gå hand i hand med
John Finkelman. Det gjorde alla som levde livet.
Ville jag deltaga i det, måste jag gå samma väg. Det
var tack vare att jag kunde dricka som jag blev kamrat
och kompanjon med Nelson. Om jag druckit bara
det öl han bjöd på eller inte druckit alls, skulle hans
val aldrig ha fallit på mig. Han ville ha en
kompanjon som inte blott kunde arbeta i kapp med honom
utan också dricka.
John Finkelman. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0082.html
