Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under namnet »Musslan». Musslan var en våghals,
men Nelson var en hänsynslös galning. Han var tjugu
år, med kropp som en Herkules. Då han ett par år
senare blev skjuten i Benicia, sade
likbesiktningsmannen att han var den mest bredaxlade man han
någonsin sett i ett bårhus.
Nelson kunde varken läsa eller skriva. Han hade
»fostrats upp» av sin far på San Franciscoviken, och
båtar voro hans andra natur. Hans styrka var
oerhörd och hans rykte för våldsamhet allt annat än
godt. Han hade riktiga anfall av bärsärkaraseri
och begick galna, fruktansvärda dåd. Jag hade gjort
hans bekantskap under min första kryssning med
Raketen, då jag sett honom segla i en vinande storm och
fånga upp sina ostron, medan vi alla andra lågo bi för
dubbla ankare och ändå voro rädda att driva på land.
Det var en karl, denne Nelson, och när han, då jag
råkade gå förbi krogen »Sista Resursen», ropade an
mig, kände jag mig riktigt stolt. Och man kan ju
föreställa sig hur kavat jag kände mig, då han genast
frågade om jag ville ha ett glas. Jag stod vid disken
och drack ett glas öl med honom och pratade
karlaktigt om ostron, båtar och vem det kunde ha varit som
skjutit det där grova hagelskottet genom Annies
storsegel.
Vi stannade kvar vid disken, och det tyckte jag var
märkvärdigt. Vi hade fått vårt öl. Men inte kunde
jag föreslå att vi skulle gå, när den store Nelson
föredrog att stanna kvar. Efter några ögonblick frågade
han mig till min förvåning, om jag ville ha ett glas till.
Jag tackade och Nelson visade inte något tecken att
vilja lämna disken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
