- Project Runeberg -  John Finkelman /
33

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

pratade högröstat, skrattade högljudt, och över
krogen låg som en atmosfär av något överlägset. Här
var något förmer än det vanliga vardagslivet, där
ingenting hände. Här var livet alltid verkligt liv;
ibland till och med hemskt, när det var slagsmål, blod
flöt och de stora poliskonstaplarna trängde sig in.
Det var storartade ögonblick för mig, som hade
huvudet fyllt av alla möjliga äventyr och kämpadater till
lands och sjöss. Annat var det, när jag måste springa
gata upp och gata ned och kasta in mina tidningar
genom dörrarna. Men på krogarna voro till och med
fyllbultarna, som lågo rusiga över borden eller i
sågspånen på golvet, föremål för min beundran.

Och förresten, det var ingenting orätt med
krogarna. Stadens fäder gåvo dem deras rättigheter.
De voro visst inte sådana förskräckliga ställen som jag
hörde pojkar säga, vilka inte som jag hade tillfälle att
lära känna dem. Ja, nog voro de kanske
förskräckliga, men då betydde det bara att de voro
förskräckligt underliga, och det är just sådant som slår an på
en pojke. På samma sätt äro sjörövare och
skeppsbrott förskräckliga, och vilken frisk och stark pojke
skulle inte vilja ge sin odödliga själ för att få vara
med om något sådant!

Jag såg också på krogarna tidningsmän, redaktörer,
advokater, domare, vilka jag kände både till utseende
och namn. De satte samhällets stämpel av
godkännande på krogarna. De endast styrkte mig i min
känsla av förtjusning över krogarna. De måste också
där ha funnit det där säregna, ofattbara, som jag
kände och trevade, efter. Vad det var visste jag inte,
men det måste ändå finnas, eftersom människor svär-

John Finkelman. 3.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free