Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
seglade måsarne inåt land, och solens sjunkande röda
kop-parskifva kastade några sneda strålar in genom rutan.
Därinne låg golfvet strödt med hvit sand och hackadt enris,
och pelargoniema blommade i fönsterkarmen.
Rundt om den gamle sutto de, som han kallade de
sina, bredvid sig hade han en gammal silfverremmare, och
måhända var det det spanska vinet därutinnan, som lossade
hans tungas pand till den sällsamhet vi nu gå att förtälja.
Sålunda började den gamle:
— Det var den gången för tjugu år sedan då den
gamle ostindiefararen försvann vid Galgpliggen, som ni
väl alla hört. Det var Kalle Klyfvarbom och jag — ja,
vi va’ gastar som pröfvat lite af hvarje — ja, det var vi
som hoppade i sjön för att se efter, om det fanns några
granna grejor och don därnere. Vi sjönko snabbt, och när
vi släppte stenarne, hamnade vi vid relingen af skutan,
precis som vi räknat ut. Vi klamrade oss ombord och
vadade fram i det mörkgröna vattnet, där vi bara kunde
se ett par alnar framför oss. Det susade och ringde i öronen,
och hemskt var det, fast vi mången gång förut gått ner på
djupare vatten. Ty hvar man kom hängde en människa
snärjd i tacklingen och flaxade emot oss med långa armar.
Hvita voro de i synen, men de stirrade på oss med stora
svarta ögon och sågo ut, som om de lefde allihop. Jag
fick en kall labb rakt i ansiktet, och då jag böjde mig undan,
for jag rakt i famnen på ett gammalt gråskägg, som såg
ut att vilja strypa mig––––-
— Men man har aldrig tid att bli rädd, när man äntrar
en sjunken skuta på hafvets botten. Tätt i hälarna på mig
hade jag Kalle Klyfvarbom, och tur hade vi haft att hamna
nästan midt för kaptenens kajuta, kan jag tro. Dörren
stod flängd upp på vid gafvel, och vi rusade dit bägge på
en gång, så att vi höllo på att sätta oss fast i dörröppningen.
Ty därinne glänste och glimmade något med förunderlig
makt. Det såg ut som ett öppnadt skrin, och vi anade ju
bägge, att ombord på så’na här skutor fanns guldpengar
i stora staplar. Vi ramlade in i kajutan på samma gång,
men då–––––-
Den gamle sjönk tillbaka i stolen, blekare ån förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
