Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Lincolns och Douglas’ intellektuella tvekamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbundsregeringens makt sträcker sig,
solen icke skall skina, regnet icke falla
och vinden icke blåsa på någon människa,
som är dömd att arbeta utan lön.”
Hans sista tal rörde sig om frågan:
“Är slafveriet orätt?” “Detta är”, sade
han, “den viktigaste frågan, och den
skall höras här i landet, sedan våra
tungor blifvit förstummade. Det är
den eviga striden i hela världen
mellan de två begreppen rätt och orätt.”
Under debatterna föreföllo de två
talarne ungefär jämnstarka. En åhörare
yttrade efteråt: “När jag hörde Douglas
tala, tyckte jag synd om Lincoln,
men när jag så hörde Lincoln tala,
tyckte jag till min förvåning lika
mycket synd om Douglas.” Talen
aftrycktes och kommenterades i alla landets
tidningar, och ju mer de lästes, desto
klarare blef det, att Lincoln haft
rätten på sin sida. Han hade flera
gånger beslagit sin motståndare med lögn
och tvetalan, och hundratals demokrater
öfvergingo i följd däraf till det
republikanska partiet. En framstående
statsman skref i ett bref till en
Chicago-tidning: “Hvem är denne man,
som uppträder mot Douglas? Ha ni
fått klart för er, att förträffligare tal
öfver allmänna frågor aldrig hållits i
vårt land; att hans insikter i ämnet
äro djupa, hans logik oantastlig, hans
stil oefterhärmlig?" I ett sammanfattande
omdöme om denna minnesvärda
och i sitt slag ensamma politiska
täflingsstrid skrifver James Creelman:
“Mot den otymplige småstadsadvokaten
med det rynkiga, melankoliska
ansiktet och den pipiga rösten stred den
elegante, vackre och fyndige Douglas
förgäfves. Lincolns mänskliga syn på
tingen, det rättvisa i hans påståenden,
hans upphöjda moraliska ståndpunkt,
hans lättfattliga, träffande anekdoter,
hans originalitet och fantasirikedom
och den omisskänneliga enkelheten
och uppriktigheten i hans bevisföring
triumferade öfver Douglas’
lagkarlsmessiga anföranden. Med hänsyn till
dramatisk iscensättning och allmän
entusiasm finns intet i hela det
amerikanska folkets historia, som kan
jämföras mod denna strid mellan Lincoln
och Douglas. Och intet i Lincolns hela
lefnad bevisade mera tydligt, att när
han föresatte sig att kämpa för en
moralisk fråga, var han makalös. Han
var uppfylld af sitt ämnes majestät.”
I trots af allt blef icke han, utan
Douglas vald till senator. Men det
blef en dyr seger för Douglas. Vand
som han var vid att lefva högt, belöpte
sig hans utgifter under de månader,
som han egnade åt valstriden, till
$80,000. Lincolns utgifter under
samma tid uppgingo till mindre än $1,000.
De eftergifter och medgifvanden, som
Douglas sett sig nödsakad att göra
under debatterna med Lincoln, hade
ådragit honom sydstatsdemokraternas
fiendskap. De betraktade honom som
en förrädare, och fast han genast
begaf sig ut på resor i slafstaterna, för
att söka återvinna det förlorade
förtroendet, möttes han af idel misstro.
Hans parti var hopplöst splittradt.
Senaten afsatte honom från ordförandeskapet
i en kommitté, som han innehaft
i 11 år. Under tiden hade Lincoln
återgått till sina vanliga sysslor. Men
påföljande år fick han kallelse från
stater både i väster och öster att
komma och hålla politiska tal. Hvar helst
Douglas uppträdde, ville man nu äfven
höra Lincoln. Här och där började det
glunkas om, att han borde föreslås till
presidentkandidat, men när man
nämde därom för honom, svarade han:
“Hvad tjänar det till att tala om mig,
när vi ha sådana män som Seward och
Chase? Rättvisan fordrar, att de först
komma i åtanke.” Det var först vid
ett politiskt möte i december 1859 som
han på enträgen begäran gaf sitt
samtycke till att låta sig presenteras som
presidentkandidat. Han kände sig
smickrad, då han fick inbjudning att
hålla en föreläsning i New York. Den
27 februari 1860 uppträdde han i
Cooper Institute i New York inför allt
hvad staden ägde förnämst af lärdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
