Aldrig har Sven blivit så beundrad, smekt, buren på allas händer och förgudad, som han blev under denna sommar. Lotsarna buro honom över bergen och täljde honom båtar, gummorna stannade och logo soliga leenden, så fort de fingo se honom. De unga hustrurna glömde sina egna småttingar och sade, att ett sådant barn hade de aldrig sett, flickorna ledde honom på klipporna och lekte med honom, utan att han behövde be dem. Sven gick omkring i ett ständigt solljus, och han blev brun och stark i denna luft, som han aldrig varit.
Sven var med ett ord medelpunkten för allas våra tankar och solen i denna vår enda västkustsommar.
Det var emellertid underligt nog, att han just under denna tid fann ett nytt samtalsämne, till vilket han ständigt återkom. För Sven var det nämligen egendomligt, att han talade om allting, som kom i hans tankar, och han gjorde det mera okonstlat, än barn pläga, fullkomligt bekymmerslös i fråga om det intryck han kunde göra på en vuxen. Med barn är det ju eljest vanligt, att de till en viss grad gömma, vad de tänka, och endast med en viss förbehållsamhet yttra sig inför de äldre. Detta kommer av, att de frukta att känna ironins smålöje träffa sina tankar, även om detta löje är blandat med välviljan. Särskilt blir detta fallet, om ett barn är känsligare, naivare, till sin natur öppnare, än andra barn, eller till sitt hela väsen skiljer sig från de flesta.
Sven hade, från det han slog upp sina ögon, aldrig känt annat än förstående värme omkring sig. När han kom i den åldern, då föräldrar kunna sysselsätta sig med sina barn, hade han nästan stundligen följts av ett par ögon, som gladdes åt varje hans rörelse, förstod och uppmuntrade varje ord, avspeglade varje yttring av hans späda, oskyldiga själ klarare och bättre än han någonsin skulle kunna det själv. Det var genom denna kärlek, som lille Sven lärde känna hela världen omkring sig, och emedan den passade till hans egen smeksamt hängivna person, liksom han passade samman med den, vilken dag för dag gav honom mer, än när hon endast gav honom livet, kunde Sven heller aldrig tänka sig annat, än att allt, vad som växte, undrade eller log inom honom, skulle han pladdra fram lika naturligt och enkelt, som det kom.
Kanske fanns inom honom, fast han aldrig kunde uttala den, också en slags aning, att han icke hörde hit? Kanske band honom denna aning, ehuru omedvetet, ännu starkare vid henne, som levat länge med samma känsla gömd under sin levnads lycka? Vem kan svara på detta? Eller vem kan försöka att svara? Ingen. Endast tystnaden svävar över blommande gravkullar.
Men visst är, att lille Sven en gång hade funnit en tavla på sin mammas vägg, och när han sett på den en stund, tog han ned den och såg på den tyst, som om han mött något nytt, inför vilket hans förstånd stod alldeles stilla.
Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det är föga konst i den, och den berättar en saga. Det är en saga som kallas dödståget. På en vidsträckt hed går döden fram. Han är klädd i en vit kåpa, som döljer benranglet, men lämnar dödskallen bar. Honom följer ett långt tåg av unga och gamla utan åtskillnad, och tåget är så långt, att det synes förtona i det oändliga, och ingen kan se dess slut. I handen håller döden en klocka, och man ser, att den nyss har klingat. Man ser det, ty det sitter en ålderdomsbruten kvinna vid vägen och sträcker bönfallande sina händer mot den obeveklige, som, utan att se till sidan, går henne förbi. Men nära bakom döden står ett ungt par, som älskar varandra. I den unge mannens öra har dödens klocka ringt, och förtvivlans kärleksarmar kunna icke hålla honom kvar. Dödens tåg går vidare, och när den platsen kommer, som är öppen för honom i tåget, skall han följa, och hans plats på jorden skall stå tom, och ingen längtan skall räcka till att kalla honom tillbaka. Men där tåget synes sluta, skymtar som en dager av morgonrodnad.
Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skäret bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya sommarhem, och på en fotografi av denna tavla var det som Sven en gång stirrade, när han frågade mamma:
»Vad är det?»
Och mamma berättade sagan om den grymma döden, som kommer och tar bort den, som är ung, och lämnar kvar den gamla, som tigger att få följa honom. Och Sven hängde tavlan på sin plats igen.
Men nästa morgon tog han ned den ånyo, och när han sett på den en stund, fick mamma berätta hela sagan för andra gången.
Åter satt Sven och hörde på, och åter blevo hans stora ögon allvarliga och undrande.
»Tror mamma, att den unga fästman är mycket ledsen, för att han behöver dö?» sade Sven.
»Ja», svarade mamma. »Men hon, som är hans fästmö, är ännu ledsnare.»
»Men han kanske blir en ängel», sade Sven, »och får vita vingar på axlarna.»
»Det blir han nog», sade mamma.
Men Sven suckade och var ändå inte nöjd.
»Varför kan inte den gamla gumman få följa honom», sade han, »när hon så gärna vill?»
»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet bara Gud.»
»Vet han det då?»
»Ja. Han vet det.»
Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan hans käraste, och nästan varje morgon, när mamma satt och kammade sig, kom Sven in, tog ned den förunderliga tavlan och bad mamma berätta.
Men det hade hänt Sven en sak till och det var under vintern. Då hade han fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs, och Sven förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
Men så kom den scen, där döden visar sig för Lycko-Per, och då blev Sven tyst. Ingen hade tänkt på, att denna scen fanns där, eller att den överhuvud kunde göra ett sådant intryck. Men allt, som sedan följde, brydde Sven sig icke om. Och när någon efteråt frågade, vad han sett på teatern, så svarade han bara:
»Jag har sett döden. Den var ett stort långt benrangel och kunde tala. Och så höll den en lie i hand.»
Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen aldrig kunde förlika sig med, var, att när han såg döden, hade han en lie, men på tavlan ringde han i en klocka. Eljest var det som om minnet från teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till ett.
Oupphörligt brukade Sven tala om detta. denna bild hade satt sig fast i hans fantasi med en intensitet, som ingenting syntes kunna utplåna. Och han berättade för vem som ville höra på om döden, som kom emot Lycko-Per och hotade att taga honom, men som fick gå igen, därför att Lycko-Per bad honom så vackert. Han berättade därom, så att han ryste själv endast vid minnet, och om döden i levande gestalt uppenbarat sig för honom, kunde han ej blivit starkare gripen.
Men hans vänner på skäret tyckte det var underligt, att ett så litet barn kunde tala om sådant. De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han berättade stärkte hos dem blott känslan av något sällsamt skärr och fint, som de gärna togo på armarna och buro över bergen.
Och Sven lät icke störa sig i sin lycka av dessa sagor. Han var så förtrolig med dem, att de endast syntes följa honom, som skuggan följer det livliga solskenet. Och han skapade sig sin egen värld ute på skäret. När bränningarna gingo högt och stormen röt, då stod han i fönstret och såg ut över det vräkande havet, och han kunde stå där i timtal, utan att det var honom möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och vinden spelte sval och stilla över ön, då gick han ensam ned till stranden, fångade sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.
Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, där mamma satt med sitt arbete, och där bad han henne berätta allt vad hon visste om sjön. Han var överlycklig, när han lärde sig springa barfota på klipporna, och han drog i sina små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt som en liten prinsessa. Men när man skulle gå långt, då bad han att bli buren. Och som ingen kunde neka Sven vad han bad om, var det alltid någon, som tog honom på armen eller på axlarna. Då såg han sig stolt omkring och log i känslan av sin makt och sällheten, att alla älskade honom.
Men när mamma blev ensam med pappa, sade denne mer än en gång:
»Han är ju så frisk och kry, som han aldrig har varit. Varför skall han då alltid tala om döden?»
Och hon svarade:
»Det är inte jag, som lär honom. Hans tankar komma och gå, som de vilja.Ser du?» Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästad en träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden, lastade med stenar och sköt ut den igen.
»Hör du inte?» sade Elsa.
Och för att höra bättre gingo vi sakta närmare, utan att gossen såg oss.
Han satt alldeles stilla, lät trästycket gå fram och åter i vågorna, och med en svag, klockren stämma sjöng han för sig själv. Det var en sjömansvisa, som han lärt av barnen på ön.
Sjung falleralla, sjung falleralla la Och uti havet sin grav han får.
Så fick han syn på oss, tystnade, hytte med sin lilla hand och
förklarade, att han inte ville sjunga när pappa hörde på.
