Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni tror visst att ni fördärvar stoet genom att rida
i sällskap?» retades han.
Paula skrattade och skakade på huvudet.
»Jaså, inte? Då skulle jag gärna vilja rida
tillsammans med er.»
»Ni har ju Lute och Ernestine och Bert och alla
de andra.»
»Det här är en ny trakt för mig», invände han,
»och man lär bäst känna en trakt genom dem som äro
hemma där. Jag har sett den genom Lutes,
Ernestines och alla de andras ögon, men det är mycket
jag inte har sett och som jag bara kan se genom
edra ögon.»
»En trevlig teori», sade hon undvikande. »Ett slags
landskapsvampyrism.»
»Men utan vampyrismens onda verkningar», sade
han hastigt.
Hennes svar dröjde. Hon såg honom frimodigt rätt
i ögonen, och han förstod att hon vägde sina ord.
»Det är jag inte riktigt säker på», var allt vad
hon slutligen sade, men hans fantasi kastade sig över
orden och försökte gissa vad som låg bakom dem.
»Men vi ha så mycket som vi kunde säga
varandra», försökte han igen, »så mycket som vi borde
säga varandra.»
»Ja jag är rädd för det», svarade hon lugnt, och
åter möttes han av hennes öppna, frimodiga blick.
Jaså, hon var rädd — den tanken satte honom
i eld och lågor, men hans tunga var ej snabb nog att
bespara honom hennes kallt utmanande skratt då hon
gick in i huset.
Sällskapet i Stora huset fortfor att tunnas av. Paulas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
