Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om prästdottern inte ville tala om sådant, så fanns det
andra på gården, som både kunde och ville. Lilljänta
behövde bara en kväll smyga sig bort till drängstugan, där
Långe-Bengt och Gammal-Bengta, hans mor, och
Munter-Maja, hans hustru, satt framför spisen och språkade.
Då brukade Gammal-Bengta berätta, att ”sjöråa” i den
gamla Svartsjön kände sig hemlös, alltsen vattnet hade
kommit bort — för en kunde ju inte begära, att en så fin
fru skulle trivas i den usla Svartsjöbäcken, som rann fram
på den gamla sjöbottnen —, och jämt försökte att smyga
sig in i någon av gårdarna. Hon hade innästlat sig både
här och där, men på de andra ställena hade de i tid listat
ut vem hon var och hade gjort sig av med henne, innan
hon hade hunnit att ställa till någe ont.
Munter-Maja hade en historia om en son till herr Olavus,
den första Svartsjöprästen, som en vårnatt hade gått ner
sig i Svartsjöbäcken och drunknat. Det var ju tydligt och
klart, att det var sjöråa, som hade dårat honom, annars hade
det ju inte varit möjligt för honom att drunkna i en sån
bäck.
Långe-Bengt talade om den morgonen, då han och
Vetterpojkarna hade gått och slagit hö på södra gärdet. Bägge
pojkarna och han med hade genast sett vem det var, som
kom fram ur gräset. Hon var ju våt, så att det dröp om
kläderna. Det var väl tecken nog, det, på vad hon var för
en. Och hon var virrig i ögona som ett troll.
Ingen av de tre hade det minsta tvivel om vem det var,
som nu var prästfru i Svartsjö, och allihop var de säkra
på att hon inte skulle ge sig av, förrän hon hade fördärvat
hela gården.
Lilljänta trodde som de, i synnerhet om kvällarna och
i mörker. Om dagarna var det svårare att få i sitt huvud,
att den hemlösa sjöråa ifrån Svartsjön gick omkring och
ställde med spånad och vävning på Lövdala. Men nog satt
det så mycket kvar av misstanken, att lilljänta ryste till,
bara hon såg henne.
Det kunde i alla fall inte hjälpas, att när nu prästfrun
kom i köksdörrn, fick hon lov att följa med genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
