Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Snövit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så sa söta far: ”Du håller på att bli lik din mor.” Och
söta far tog hennes hand mellan sina och satt och klappade
den helt sakta.
Det var, som om söta far ville lugna henne och göra
henne glad. Fröken Snövit tänkte: ”Söta far förstår, att jag
inte gjorde det med flit. Han vet, att jag inte är sådan.”
Söta far satt med hennes hand i sin ända hem. Men han
lutade sig allt mer och mer framåt, och när de stannade
framför trappan, sjönk han alldeles ihop. Han rörde sig
inte för att gå ur vagnen, när söta mor och fröken Snövit
reste sig. De trodde, att han var död.
Men det var inte så illa, fastän det nog hade varit bra
nära.
Prästdottern höll upp litet. Rösten hade blivit ostadig,
och hon behövde tid för att bli så lugn, att hon kunde
fortsätta.
— Nu vet du hur jag har det ställt, sa hon. Söta mor får
göra med mig vad hon vill, och jag kan inte klaga för
söta far, för jag är rädd, att han ska få ett slaganfall, såsom
han fick, när han reste hem från marknan och tänkte på vår
osämja.
— Men kan han då inte se själv?
— Det kan väl hända, att han ser, men han förmår
ingenting. Det tycks nu, som om söta far vore frisk igen, men
jag vet hur svag han är. Han har ingen vilja mer. Aldrig
kan söta far bli den han var den där morron, då han och
jag gick ut för att se på höslåttern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
