Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram en stafvelse. Vildt och stormande slog hon armarna
om honom, som ville hon rycka honom ur händerna på
mörkrets makter. Hon pressade sig så tätt intill honom,
som skulle hon med sitt hjärta emot hans följa honom på
den ångestens midnattsfärd, om hvilken lian talat. Men
när Otto kände värman i hennes famntag och sötman i
hennes kyss, den sunda rytmen i hennes hjärtas slag,
stannade hans oro af och domnade. Han erfor en djup
blygsel öfver sin brist på själfbehärskning, och för att
förskingra intrycket af sina ord började han hviska henne
kärleksord i örat.
»Förlåt min barnslighet, älskling. Det är bara
skymningens hugskott. När du famnar mig, försvinna de. ..
Se, barn, hur skuggorna bölja rundt omkring oss — det är
som färdades vi redan på Styx’ svarta vatten... Men än
skola vi lefva, älskling, och narra dem på sina byten, både
sorgen, som står och lurar på oss i sin vrå, och döden,
hvilken likt en skyltvakt bevakar våra dagar.. . Mun mot
mun skola vi glömma lifvets larm och plågor, som två
fågelungar hopkrupna mot hvarandra under sin gren glömma
höststormarnas oväder, som två barn, hvilka i ett gömställe
njuta af en stulen lycka, som lifvet icke unnar dem och
snart skall återtaga ... Räds icke för mörkret, älskling, det
är sagornas svarta trollkappa, som vi skola svepa in oss i
för att få flyga bort... Och bort fara vi till vårt
sommarslott bland hägg och hagtorn och snöhvit äppelblom...
Bort...»
Och mörkret vecklade sig också om dem, där de sutto
bröst mot bröst, som en trollkappa, och de kysste
hvarandra bort från en trist och vintrig skymningsvärld. Otto
lyfte Annies hufvud mot sin mun med en åtbörd, rik på
skönhet. Det var samma sköna handrörelse, med hvilken
man på en gång i vemod och i en stolt känsla af, att man
är sitt ödes konung och ej dess träl, lyfter till sin mun
alla de befrielsens gåfvor, hvilkas gudomlighet
människoläpp ej kan prisa nog — vinet, som i pokalen gömmer
festlig glömska af hvarje sorg och oförrätt, morfinet, som
förjagar smärtan som guld förjagar nöd, och dödsdrycken,
hvem helst den är, som gifver förlossning, när en oblid och
ojämn strid blifvit oss för tung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
