Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref från tvänne olyckliga älskare - Juliette till Romeo - Abedissan till Julias mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
Låt eldens flammor brefvet fräta . . <
Jag vet det redan utantill.
Så tvinga dig att det förgäta. . .
Det kan jag ej ... och månn jag vill?
Abedissan till Julias mor,
irx
? dessa lugnets vrår, i glömskans täta tjäll,
^ Der inga vilda lustar ila,
Der menskan tvingas vara säll,
Der i sin brudgums sköt de hvita jungfrur hvila,
Som re’n forlofningsring utaf sin brudgum fått:
Hvad fasa! o min Gud! hvad oerhörda brott!
De hvalf, som af ditt lof så gälla genljud gifvit,
Den skära helgedom, der majestätet bor,
Med blod .. . ack! hvilken syn . .. med blod bestänkte
blifvit;
Mer än beklagansvärda mor!
Hur grufligt detta bref ej mörda lär ditt hjerta;
Och fastän äfven mig förtviflans marter tär,
Jag känner hälften ej utaf din afgrunds smärta.
Den aldrig varit mor, vet ej hvad älska är.
Jag ömmat Juliette, allt från den grymma dagen,
Då, offerlammet lik, hon blef till templet dragen.
Hur ofta har jag ej dess tårar torkat af!
Hur ofta ej dess själ åt nådens pol sökt vända,
Och andans klara bloss i klämda bröstet tända,
Då hon sitt hjerta pris åt ängslans anfall gaf!
Förgäfves hon mig flytt, Hon skygg i häpna dalar
Bland nunnors grafvar våtögd gått,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
