Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midnatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
Nu i en hvirfvelvind på stranden plankan stöter,
Der rädd, med oviss fot, hon söker vandrarns fjät.
Hon vågar . . . hon är fri - Ett lejon henne möter,
Det ryter - åskan krossar det.
Och modern svimmar ner, med barnet mot sitt hjerta.
Ur vaggan menskan förs till ödens storm och svall.
Hon får en droppe fröjd, en rågad kalk med smärta,
Och hvad hon får, hon tömma skall.
Natt! blodig är din skrud; mer brottet dock.
förskräcker.
Vid klippans fot om hjelp ep grånad niding ber.
Hans ovän hör hans röst, åt honom handen räcker,
Och ropar: »hata mig ej mer.»
Ur dödens fjättrar ryckt, en dolk barbaren stöter
(Hvad vilddjur!) mot dens bröst, som honom räddat har;
Men ödet armen för; en yngling honom möter:
Den mördas - och hans son det var.
Från denna fasans syn en eremit mig kallar:
»Fly menskor! lugnets hem i dessa hyddor se.
»Det haf du ryta hör, det moln som döden knallar,
»Så grymma äro ej, som de.
»Naturen upphör snart att stoftets barn förfära;
»Men de upphöra ej att Öka brott med brott,
»Den svage trampa ner och lömska vapen bära
»Mot dem, som större styrka fått.
»Fly derför menniskor, fly!» - Nej! jag bland dem
mig gömmer.
Nej! jag dem älska skall for deras upphofs skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
