Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik den fjortonde. Sorgespel i fem akter - Första akten - Fjerde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Så gjutes snart hans blod på dygdens grafvård ut,
Och ärans tidehvarf ta* med hans suckar slut.
Af nöden folket lär att ur sin yra vakna;
De töcknen samlas se, och strax en hjelte sakna,
Som qvickt att hämma går förderfvets grymma flod;
Han, som för bilan föll, får då en ärestod.
Än mer, om innan kort ett häftigt uppror blifver,
Tro ej att Sverge då sin ed åt Gustaf gifver:
Du allt ditt bästa folk mot Danmark skickat har,
Och hoppas ingenting af dem du här har qvar.
Hur lätt kan Johan ej en värf vad trupp förföra,
Hur lätt en hemlig fred med danska kronan göra,
Och bruka Stures namn att’ ägga folkets hat?
Blott uppror börjadt är, blir presten sjelf soldat.
Du har ännu en bror, en prins af mod och ära;
Men fast för mycket svensk, mot Sverge vapen bära,
Och fast, som Johans bröst,, ej hans till svek är gjordt,
Han mera fruktas bör: han tänker mera stort.
Var viss för honom ock de svenskes hjertan brinna.
Månn Carl behöfver mer, än komma, se och vinna?
Går ej Nils Sture fri? Er son, hur svensk han är,
Förglömmer fosterland då fadern fjättrar bär.
Af Carl han älskas ömt, och jag hört hopen säga,
Att Sturar till din tron mer rätt än Gustaf äga.
Du mina fäders bygd!
Erik.
Ack! om du älskar mig,
Ack! rädda då din vän, att han kan rädda dig.
Göran Person;
Mig? dyre kung! hvem? mig? Det är mitt hjerta
kränka,
Att tro det skulle jag på egen räddning tänka.
Att för min konung dö, när tiden så begär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
