Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De galne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innehåll.
Detta vilda poem torde fordra förklaring. Se här:
I de rum, vid hvilkas åsyn vårt högmod så
förödmjukas, rasar en usling, som länge förnekat att Gud finnes.
I fjättrar, och af dem hindrad, ilfänas han dock af begär
att få skada. Han hädar sin skapare, men förskräcks af
en kommande åska, och vid ufvens hemska läte anropar
honom som en guddom, och ber om nåd.
En bedragen flicka, sina sinnen genom kärlek
beröfvad, har mördat sin son. Hon sitter på stranden och
sjunger – sjunger om förflutna tider, och tror sig vagga
sitt barn. Strax höjer sig sonens blodiga vålnad ur
vågorna och ropar hämd. Modern störtar sig i deras
afgrund.
Länge hade Karitas och Selana älskat hvarann –
ej blifvit förenade – af denna orsak galne, och båda
förde till detta fasans hemvist. I många år umgingos de,
och drogo ej känsla af hvarandra. Obekanta besökte
Karitas och Selana en kyrkogård med den ljufva, stilla
melankoli, som kanske endast af deras likar kan njutas.
Han beklagar sig, att han ej återfinner sin älskarinna;
hon att hon ej återfinner sin älskare. En eldsvåda
uppkommer. Selana kastar sig i elden. Karitas rycker henne
ur lågorna. De återfå sina sinnen, och efter så många
års förlopp igenkänna hvarandra. – Allt det följande
behöfver ingen förklaring. Måtte detta, fast så felfulla,
poem utverka en enda välgerning mot Danvikens usla
invånare... våra bröder! – I denna afsigt är det skrifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
