Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yttersta domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Då, Rustan! dig det var, som först mitt öga såg.
Du kom: jag suckade, och till min fot du låg.
- Gud! domare! jag än i brottet nöje finner . . .
Hvad mörker! Nåd! ack, nåd! - Se hoppets bloss
försvinner.»
Nej! af ett moln det höljs. Gif ångerns tårar lopp,
O Sulma! efter dem går hoppets stjerna opp.
»En tid, och än en tid! - ack, välförtjenta öden,
Mitt hjerta darrade imellan brott och döden:
Jag haf och Eustan såg. Hvar var du, o min mor!
Då dig att öfverge jag inför Rustan svor?
När mörkret skyddar dem som föddes att bedraga,
Utur din ömma famn jag skulle flykten taga.
Ack! om min ålders vår du trogen omsorg bar,
Och på din ålders höst jag grymt dig lemnat har.»
»Der lastens gnista väcks, naturens lågor släckas,
Och brottet ger ej tid att tänka och förskräckas.
Dock, med hvad okändt qval det tjäll jag återsåg,
Der re’n i hvilans sköt den bästa moder låg!
Tyst, som en vålnads gång jag i dess famn mig lade.
Dess hjerta häftigt slog, och liksom till mig sade:
»Här under detta bröst, jag, Sulma! burit dig.
»Mitt barn! mitt enda barn! hvi öfverger du mig?»
Bland sömnens vågor dock jag snart mig sjelf förglömde;
En brottslings sömn, hvad sömn! jag ryste, grät och
drömde.
Högt på en klippas spets mig tycktes att jag låg,
Dit Rustan simmade uti en blodröd våg.
Strax klockors sorgsna ljud från templets torn jag hörde,
Då till en öppen graf mig hämdens engel förde,
Och vid det hemska dån af mullen kistan gaf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
