Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med perledagg beströdd i knoppen liljan dör,
Och mellan gulnadt gräs man vestans suckar hör.
Nu ej de stolta falt, man tomma öknar finner,
Och i sin morgonskrud naturens prakt försvinner:
Så ock ifrån de bröst, der vantron rasa fått,
Dygd, ära, ömhet fly: i spåren flyga brott.
Föraktad blir den röst, som filosofen höjer,
Då han en ädel harm mot fanatismen röjer.
På snillets fallna tron hans blod hon gjuter ut,
Och dygdens tidehvarf tar med hans suckar slut.
Men . . . hvadan detta torn, som töcknars hemvist
räcker ?
Men hvarför dessa hvalf, hvars åsyn mig förskräcker?
Hur dystra! som det moln, som ner från solen far
Och svarta böljor upp ur hafvets källor drar.
Hit i sin blomstervagn ej dagens härold strålar;
Sitt rike ängslan här med nattens färger målar.
En tystnad mera djup i kaos aldrig rår,
Till marmor talar man och uppå grifter går,
Ett svart och kupigt tak de mörkgrå murar höljer.
Hvad har den brottsling gjort, som hämden här
förföljer?
Ack nej! i detta djup, den hemska grafvens bild,
Från lifvets nöjen stängd ... ej från begären skild,
En skönhet, skapad blott att önska och att njuta,
Af fanatismen döms sitt lif i bojor sluta!
Dess bröst i lugnets sköt för stormar är ett haf.
Hon dör. - Så vårens flägt på klippan tynar af.
Förr än till Josefs lof, som snillets fjättrar lossat,
Då dristig, som en gud, han fanatismen krossat,
Din lyra, skaldmö! du med glada känslor rör:
Du Lauras plågor först ined tårar tolka bör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
