Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men skall jag? ... molnet klyfs ... se der sig snillet svingar
Mot solens ocean på konstens[1] nya vingar –
Hvar stanna? ... Skaldmö, sjung! hvi villa ämnen dig?
Vid första öppna ros se biet fäster sig.
––
Än krigets bistre gud med härjnings-facklan ljungar,
Och på en blodig våg en åskfull fästning gungar.
Imot Gibraltars borg man skeppen rusa ser,
Då till en gruflig storm basunen tecken ger.
Strax hviner döden fram i bombers heta skurar,
De skansar böljan bär bestorma klippans murar;
Men klippan nu på dem Vesuver återspyr,
Och blodig böljan bort med slagna hjeltar flyr.
Ack! ur de bräckta hvalf sig dödens slussar lossa,
Som sluka tusen lif och tusen kölar krossa:
Sjelf åskan på sin tron förskräcks vid jordens krig,
Man hafvet sucka hör och töcknen gömma sig.
Dock än ett vildt försök de slitna segel våga,
Mot konst och mot natur med sista styrkan tåga.
Hvart öga gnistrar hämd, förtviflan för dem an:
Den ej förlora djerfs, ej nå’nsin vinna kan.
Ur dödens hundra gap en mordisk kula ljungar,
Som hundra hagelregn utaf granater slungar:
Gibraltar svigtar re’n, och eldens vida flod
På torg och vallar släcks med äkta brittiskt blod.
Men Elliot, klippan lik, der strand och haf han plundrar,
Der utan fruktan han sin oväns mod beundrar,
En blick, en mulen blick på sina kämpar slår,
Och blottar kallt sitt bröst och visar sina sår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
