Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXIII
motsvarar känslans egen lifsvärme. Hos Lidner var denna
ofta stegrad till passionens glöd. I lifvet skeppsbruten,
hade han förlorat harmonien i sitt väsende, och hvad hon
lifligast kände och uppfattade var den brist, som
vidlåder allt jordiskt och menskligt. Deraf den smärta, som
så ofta ur djupet af hans bröst frampressat ordet »usling»,
ett ord, som han adlat genom det medlidande och den
gripande sorg, hvarmed han tecknat sin nästas olyckor
och qval. Han var ett eko af en tidsanda, som, sliten
mellan tvifvel och förtviflan, ville ombilda samhället för
att lindra den enskildes lidanden. Sådant vittnar
visserligen om ett godt hjerta, men äfven om ett svagt
förstånd. »Till skolmästare - sade Lidner - blifve den
för evigt dömd, som väger ord, då han har tillfälle att
gråta.» Ja, han var i detta fall såsom svampen, hvilken
så mycket mättat sig med tårar, att den icke förmår hålla
dem tillbaka, men kommer i ymnigt flöde, då den kramas.
Hans poesi röjer derför ofta en känslosamhet, som inom
konsten är ett lyte.
Det förakt och sjelfförakt, som alstras af
medvetandet om menniskonaturens förderf och råhet i dess
förnedring, framkallade å ena sidan hos skalden skärande
hädelser mot skaparen och den gudomliga verldsordningen;
men å andra sidan kände han i lugnare ögonblick en
brinnande längtan efter försoning. Han sökte och fann i
verlden himmelens mildhet och nåd återspeglade hos den allt
förlåtande moderskärleken, hvilken han så ofta och så
skönt besjungit. Jemte detta ämne har han äfven
behandlat andra sådana, i hvilka det eviga lifvet och sanningen
fira sin seger öfver förgängelsen och döden. Hans sångmö
knäböjde vid korset och bekände Kristi lära. Hon
liknade - säger Atterbom träffande i den berömda boken
om »Svenska siare och skalder» - hon liknade »den
synderskan, som föga begrep hvad Kristus sade, men kysste
hans fötter, och vätte dem med tårar, och torkade dem
med sitt hufvudhår, och erhöll den dom: henne varda
många synder förlåtna, ty hon älskade mycket.»
Om en stark och glödande., ehuru icke alltid ren känsla
var det ena grundvilkoret för Lidners skapande
förmåga, så var ock en rik fantasi det andra. Åt sig sjelf
lemnad är fantasien visserligen blindt irrande; men
vägledd af förnuftets fackla far den på upptäcktsresor i förut
obeträdda rymder. För Lidner, det veta vi, var det oftty
Lidner. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
