Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnvägsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hade fått se en myorm. Min pappa var
stationsinspektor, jag hade en grön flagga.
Alltså stoppar jag tåget!
Och jag gjorde det. Jag rusade banan framåt och
viftade med min gröna flagga, då tåget visade sig i
kurvan. Det var ett vanligt godståg med tomma vagnar.
Jag stod mittpå banan och viftade som en besatt.
Tåget stannade och lokförare Johansson, han rned
näsan och det röda skägget, frågade.
— Va innerst in i hällskotan, ä dä inte lelle Albert!
Men ä han nu alldeles stolleter?
— Vi har en myorm mellan Björnstorps grindar...
— Myorm — nää Albert, nog har ja drucket mycke
öl, men så mycke har ja inte drucket...
— Följ mä, Johansson!
Och den snälle, den hygglige Johansson steg ur
loket och följde mig till myormen som just hunnit
över norra spåret med mitten av sin massa.
— Jasså, ja sånna där djäklar känner ja te, fast aldrig
har di stoppat tåg för mej. Vänta lite, lille Albert!
Och Johansson gick ombord på loket, hämtade en
kolskovel, tog hela myormen i den och placerade den
stillsamt i sanden norr över.
— Dä kommer lite sand mä, när en ska flotta tocka
här mackapärer — å somma blev väl döa mä, men di
håller ihop. Å dä ä just va vi ska göra, vi
järnvägskarar. Om jag nu skulle berätta för hanses far, att
Albert har stoppat tåget, så skulle han få klå, så han
inte kunne sitta på bakböxera på fjorton dar.
Min far fick reda på detta först för två år sedan,
då vi båda blivit nästan jämnåriga. Vi betraktade oss
in i det sista som verkliga järnvägsmän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
