Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1945
Folke Bernadotte ledde
SN LINES
SW BRIS RAR. |
uu A.S
Greve Folke Bernadotte vid återkomsten till Stockholm den 1 maj
mötes av sin maka, grevinnan Estelle, och sonen Bertil.
Svenska Röda korset
räddar 15.000 fångar i Tyskland.
En räddningsbragd, kanske den största och vackraste
under kriget, har svenska Röda korsets vice ordförande,
greve Folke Bernadotte, och ett svenskt Röda
korsdetachement under ledning först av överste Gottfrid Björck och
sedan av major Sven Frykman utfört i Tyskland, där de
sedan några månader varit verksamma för att från
koncentrationsläger och fängelser rädda skandinaviska fångar
och kvinnor av olika nationaliteter. De räddade,
sammanlagt omkring 15.000 människor, varav något över hälften
norrmän och danskar, har till stor del redan förts till
Sverige, och de sista väntas anlända i början av maj
360
månad. Greve Bernadotte har under olika förhandlingar
lyckats stegvis utverka Himmlers medgivande, först till
att föra norrmännen och danskarna till ett läger utanför
Hamburg, sedan till Danmark och till slut till Sverige,
dit även de räddade kvinnorna förts.
Folke Bernadotte om räddningsaktionen:
— Jag träffade Heinrich Himmler första gången den 19
februari i år och framlade för honom vårt önskemål att alla
danskar och norrmän i tyska koncentrationsläger genom svenska
Röda korsets försorg skulle få transporteras till Sverige, där de
skulle interneras till krigets slut. Han ansåg det emellertid
omöjligt att gå med på detta, han menade att det var bättre att de
fanns kvar i Tyskland och inte kom till ett neutralt land.
När jag märkte att han var alldeles omedgörlig på den
punkten framkastade jag i stället det förslaget att svenska Röda korset
skulle få arbeta inom de läger där det fanns danskar och
norrmän. Detta gick han med på, och när jag föreslog honom att vi
— för att detta förslag skulle kunna tekniskt genomföras —
skulle sammanföra alla till ett läger gick han även med på den
saken.
Det läger som utsågs blev Neuengamme i närheten av
Hamburg. Jag hade själv föreslagit ett läger i denna trakt och var
mycket glad över att detta valdes, ty man kunde då hoppas på
att norrmännen och danskarna så småningom ganska lätt skulle
kunna transporteras till Danmark, kanske rent av till Sverige.
Man framhöll emellertid från tysk sida att de transportmedel
som Tyskland hade till sitt förfogande var mycket ansträngda,
och därför undrade man om svenska Röda korset självt kunde
organisera ett detachement för dessa transporter. Jag svarade
omedelbart att detta var vi beredda att göra, under
förutsättning att svenska regeringen gav sitt medgivande.
Regeringen biföll förslaget, och i början av mars organiserades
ett detachement under överste Gottfrid Björcks ledning och
helt sammansatt av frivillig personal, som trädde i svenska
Röda korsets tjänst. Omkring 75 bussar och lastbilar samt några
ambulanser sändes så till Tyskland. Där har bussarna på sex
veckor tillryggalagt i medeltal I 500 svenska mil var, vilket visar
med vilken intensitet verksamheten bedrivits.
Så småningom transporterade vi så alla de norska och danska
fångarna från de olika koncentrationslägren till Neuengamme
— frånsett några som vi aldrig. kom åt, särskilt lägret. i Stutthof
utanför Danzig.
När vi samlat alla danskar och norrmän vi kunde komma åt i
de tyska koncentrationslägren uppstod frågan om inte även
andra kategorier av nordiska fångar skulle kunna omfattas av
vår aktion. Särskilt tänkte vi på de s. k. tukthusfångarna. Det
fanns ungefär 800—I1 000 sådana av skandinavisk härkomst,
som satt i olika straffanstalter i Tyskland. Efter en del
förhandlingar gick de tyska myndigheterna även med på detta vårt
förslag. Då hade ungefär en månad gått sedan detachementet
lämnat Sverige, och en del av personalen måste på grund av
sina civila sysslor återvända. Bland dessa var överste Björck,
varför befälet övergick till Röda korsmajoren Sven Frykman, som
fört detta befäl ända till den 1 maj, när detachementet återvände
till Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
