Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1918
Tre nya poeter.
9 Fejd och famn.
(1917)
Sjöfolk och
färdemän, (1917)
ar 7S Stora orons män.
Harry Blomberg, (1918)
f. 1893.
Baptistkapellet.
Det var bara en ton av en orgel,
en billig, banal melodi,
som flög genom fönstren mot gatan
sekunden jag gick där förbi.
Men jag stannade tvärt för att lyssna
i kvällregnets risslande häll
och. jag lutade huvet mot väggen
av grändens baptistkapell.
Och jag lyddes och visste — den sången
den hade jag hört en gång förr,
den hade ju själv jag sjungit
därinnanför kyrkans dörr.
Och lutad stod jag mot väggen
och kramade sönder en tår
och mindes min första kärlek,
som man minns sina sexton år.
Jag stod väl ånyo på läktarn,
där de fattiga trängde sig hop,
och såg på den vitklädda skaran
som fick sin bekännelses dop.
Och nära intill, så jag kände
det brusa igenom mitt blod,
med ögonfransarna sänkta
min första kärlek stod.
Och hon sjöng och den vitklädda skaran
vid sången i dopet steg.
Och kanske jag sjöng med de andra,
men kanske också jag teg.
Och händen, som höll om en sångbok,
kanhända skalv den ibland,
när lätt som en dunlen vinge
den kände en annan hand.
Det var på den tiden, när undren
än kommo från himlen ner
och det som vi ej vågat ana
i jublande yrsel sker,
när hjärtana översvämma
i yrväckt spörjande vår
och ingen man smekt eller kysst ännu
och man bara är sexton år. — — —
Ensamhetens
sånger. (1918)
Erik Blomberg,
f. 1894.
Min viljas renhet —
dig lyfter jag
över mitt öde!
Storm må sopa
mina marker,
träck sig hopa
mot mitt huvud,
natt sjunka
över min dag,
mitt ljus släcka,
hat mitt namn ropa —
min viljas renhet
skall intet fläcka!
Till de romantiske.
Mot verklighetens kopparlurars klang
I fyllen edra örön ut med vax
och höljen er i offerröken av
bengalisk eld. Allt lågt och meningslöst
är högt och heligt ändamål — för er!
Likt vädermakare I gören regn
av ord.
När jorden ropar med en sårig. mun
och edra bröder lida världens nöd,
I mojen er i loj och lat begrundan. —
Så sopa, storm, de sköra lusthus undan,
riv denna sköna väv av lögner sönder
och gör de ljuva kvinnorna till män.
Erik Blomberg.
>Ensamhetens sånger.»
Och åter stod jag i regnet,
men orgelsången var tyst,
och jag mindes min första kärlek
som aldrig jag smekt eller kysst.
Kanhända satt hon därinne
och sjöng i de frälstas kör
medan jag stod fattig och ensam
och grät därutanför.
Harry Blomberg.
»Stora orons män.»
Vers och visor.
(1916)
> Gryning. (1917)
» Tystnadens torn.
å (1918)
Sten Selander,
f. 1891.
Dagarnas visor.
VIII
Jag är ett strå, ett rö, som måste skäras
och genomborras för att bli en flöjt,
bli värdigt att den undrens gud föräras
som fyller det med välljud
då det till helig sång blir höjt.
Jag är en sträng, och strängen måste
spännas
till bristning, för att tonen skall bli fri.
Jag är ett kol, och kolet måste brännas
till aska, innan lågan
slår fram, som osedd bott däri.
Så tag mitt tack, du kval, du bittra
plåga,
som har mitt huvud djupt mot jorden
böjt,
men lät mitt dunkla liv bli ljus och
låga
och kom en gud att andas
en flyktig strof i denna spröda flöjt!
XIII.
Jag hälsar er, okända vänner
i det själlösa hatets tid —
ni blyga hjärtan, som strida
till döden er hopplösa strid.
Er skälvande längtan skimrar
ur en värld av brandrök och sot
som vita fjärilsvingar
mot ett åskmölns blåsvarta hot.
Ni tysta, som än våga drömma
om det vackra, som aldrig sker —
ur fjärran, ur själarnas ensamhet
hälsar jag er.
Sten Selander.
»Tystnadens torn.>
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
