Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1911
Heidenstam mot Strindberg.
Verner von Heidenstam.
Målning av J. A. G. Acke (1911).
Strindberg sedd genom fjärrglas
av Verner von Heidenstam.
Strindberg har i någon av sina blå böcker kallat mig
Sveriges dummaste karl. När jag hade läst boken till
slut och lade den ifrån mig, började jag undra, om det
ändå inte fanns en, som var nära på ännu dummare.
174
Om två dumhuvud nu törna ihop, bör det åtminstone
vara till muntration för de många kvicka.
+
Och vad var det egentligen jag fick veta vid hans
kalabalik i somras? Att Atterbom skrev om siare och
skalder för att komma in i akademien. När Atterbom
utgav det verket, satt han redan i akademien. Att min
ungdomsbok »Hans Alienus» är ett uppkok på Oscar
Wilde. När jag skrev boken, hade jag aldrig ens hört
Wildes namn. Att man inte kan längta till stenar. Han
vet tydligen inte, att det finns svenska landskap, som få
sin karaktär av stenarna, de stenar, i vilka trollen fordom
sades bo. Han har bara reda på stockholmarnas
sommarnöjen. Att lektor Linder blev rysligen mördad. Om med
dolk eller aqua tofana, får man inte veta. — Men det vore
helgerån att röra vid ett sådant sammelsurium. Det bör
få stå kvar och tala för sig själv som en förtätad bild
av vad de sociala folkprästerna vörda och förhärliga.
För Strindberg är glåpordet och beskyllningen de två
fötter, på vilka filosofien dansar och går. Stödd mot
hennes skuldra vandrar så vår blinde Homeros från dörr
till dörr, för att få påsen fylld hos olika tänkare. Men han
har ett underligt sätt att tacka för undfägnaden. Var gång
väderkvarnen vänder sig på taket, bultar han grundligt
om sin värd, och fortsätter sedan dit vinden blåser.
Han leker med läror, som barn med heliga käril, och
under tiden tror han, att han brottas med Gud. När hade
han väl någonsin mod till en sådan idéstrid på ett ensamt
rum, långt borta från människor? Ser man efter, finner
man, att vad han brottas med, det är stockholmare och
en och annan landsortsbo. Han hatar sig fram och
besitter aldrig den ödmjuka kärlek till sanningen, som
glömmer personerna. Den finns egentligen blott hos
kulturmänniskan. Men Strindberg med sin isgrå och
misstrogna blick nedifrån är en förlupen träl.
+
Det svenska lynnets pendel svänger mellan det råa
och det sentimentala, mellan senapsburken och
sockerskålen. Och mången stockholmsk gammal stofil, som på
källaren Pelikan mediterar över sin grogg, känner ännu
bröstet mjukna vid tanken på den Strindbergska
prosan. Så fort figurerna i pjäsen eller berättelsen bara väl
få syn på varandra, braka sabelhuggen, ända till dess
det inte finns mer kvar av de båda tappra hjältarna än
två par tomma kragstövlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
