Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1908
Per Hallström.
Per Hallström en av de 18.
Med sin Höge Beskyddares, H.M.
Konungens, nådiga bifall har Akademien
den 12 mars detta år i ledigheten efter
framlidne professorn m. m. C. R.
Nyblom till ledamot valt och kallat
skriftställaren Per Hallström.
Som en överraskning kommer ju icke
invalet i akademien, säger hr Hallström,
eftersom jag flera gånger förut varit på
tal till ledamot.
Redan för åtta år sedan blev Hallström
föreslagen och utgången ansågs redan då
så given att han fick motta
gratulationer av Harald Wieselgren, som berättade
honom nyheten såsom alldeles säker.
Man må därför inte undra på att han
även denna gång ställde sig något
skeptisk då ryktet om hans inval spreds.
Han kunde ju föreställa sig att
akademiens medlemmar ej ännu kunnat
glömma hurusom han var en bland dem
som undertecknade den stora
protestskrivelsen när Sully-Prudhomme fick
Nobelpriset, eller att hans stil stötte för
huvudet en del akademimedlemmar,
vilka andra mönster föresvävade.
Med sina 41 år är Hallström nu den
yngsta medlemmen av akademien, vars
äldste är den 85-årige von Ehrenheim.
Ej blott genom åldern intar Hallström
en särställning, utan också därigenom att
han är den första skönlitterära
prosaförfattare som blivit medlem av Svenska
akademien.
Litterära succéer.
Per Hallströms lustspel »Erotikon»
som för några veckor sedan utkom i
bokhandeln, är nu alldeles slutsålt i sin
första upplaga. Ny upplaga utkommer
emellertid om några dagar.
22
Litterärt.
Två debutanter.
Till
en
danserska.
Bertil Malmberg,
f. 1889.
Till Eros bådo vi tillsammans,
till Eros, rosornas gud.
Eros
skänkte oss båda
kärlekens glöd,
begärets rosendimma.
Och dock
varandra älskade vi aldrig.
Vi älskade
oss själva, och vårt hjärta vällde högt
av dunkel längtan,
fåfäng längtan, skänk av Eros,
skum, ohygglig längtan
efter att kyssa
våra egna läppar, våra egna ögonlock.
Ur Bränder
av Bertil Malmberg.
Också
jag?
Erik Lindorm,
f. 1889.
Skall också jag som nu är ung, en gång
åt ungdomen helt kallt på munnen
draga?
Och skratta åt min första kärlekssaga,
åt allt jag bar och ej fick ut i sång?
När jag mot livet tog mitt första språng
och föll och slog mig utan att ens klaga?
När jag i ångest fridlöst måste jaga
och tyckte hela världen var för trång?
Skall också jag vid glaset, svept i rök,
då tala om mitt första flygförsök
för mina vänner och helt muntert
skratta?
Skall detta allt som brottades och grät
när jag blir gammal farbror tas på knät?
Det är för tungt och svårt för mig att
fatta.
Ur Bubblor från botten
av Erik Lindorm.
Carl Thorséns förlag.
Stockholm 1908.
Axel Klinckowström.
Sv. Akademiens stora guldmedalj
åt Klinekowströms »Olof Trätälja».
Klinekan berättar:
Det var alltså inte så få ögon som följde
mig på min väg fram till de för mig och
de mina reserverade platserna tätt
intill de med kronkläde draperade skrank
som skilde de odödligas värld från de
dödligas. Jag lade särskilt med nöje
märke till, att min gamle närsynte vän
Filip Tammelin reste sig upp från sin
plats för att genom en stor dubbelkikare
följa mig på min väg — stackars Filip
han skulle nog givit en del av de få år
han hade kvar, för att denna kväll vara
i mina kläder!
Äreminnet över Högstsalig Konungen,
Billings anförande rörande årets
tilldragelser och justitierådet Ivar Afzelius
inträdestal voro över och det stora
ögonblicket var äntligen inne. Ställande sina
steg åt mitt håll slog Carl David i den
kronbeströdda barriären upp en liten klaff,
jag inte förut lagt märke till, tog min hand
och ledde mig gravitetiskt fram till
bordets övre ända samtidigt i viskande ton
inpräntande i mig att inte glömma att
buga mig för kungen — den gamle herrn
måtte ha trott mig mer än lovligt nervös,
vilket alls inte var fallet. Nu då jag
kommit så långt som jag ville, kände jag
mig tvärtom kolugn — endast en
exploderande helvetesmaskin eller ett
plötsligt slaganfall drabbande en av de tretton
vid bordet kunde numera skilja mig från
mina mödors åtrådda belöning. —
Etter slutat tal överlämnade Hans
Högvördighet högtidligt den i rött
marokängetui inneslutna medaljen och inte utan
hemlig belåtenhet kände jag att den var
tung — vägde som jag kunde finna så
där på känn jngefär lika mycket som en
flaska pilsner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
