Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sju dödssynderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SJU DÖDSSYNDERNA
att alla, som fick se henne, var glada att försaka något
för hennes skull.
Så kom bruden fram till den älskades gård. Men då hade
hennes trolovade gått in i sin sal och stängt dörren med
tunga lås. Och när hon klappade på dörren, ville han inte
öppna. För han hade dragit svärdet och ämnade döda sig.
Jungfrun kunde varken ropa eller bedja, ty ångesten
förtog henne rösten. Men hennes tårar föll strida på stengolvet,
och han hörde genom ekdörren hur hon snyftade. Och han
kunde inte döda sig, medan han lyssnade till detta, utan han
öppnade för henne.
Då stod hon inför honom med knäppta händer och sade
honom hur hon hade blivit tvingad. Och när han såg, att han
ännu ägde hennes kärlek, lovade han henne att inte döda
sig. Då smög hon sig intill honom, och han kysste henne,
och de kände på samma gång all glädje och all bedrövelse,
som hjärtan kan rymma.
Han sade till henne: "Du ska gå nu, för du tillhör en
annan." Och hon svarade: "Hur kan jag?"
Men riddersmannen, som älskade henne, slet sig ur hennes
armar och sade: "Jag vill inte förorätta honom, som lät dig
gå till mig." Varpå han lät sadla tvenne hästar och red hem
med henne till hennes faders gård."–
Detta allt förtaide munken för den lede frestaren och
visste ännu inte med vem han talade. Och därpå frågade
han honom vilken av dessa, som han hade omtalat, syntes
honom ha gjort det största offret. Ty munken var en vis
man och kände nogsamt, att ingen människa är så utan
synd, som denne främmande sade sig vara. Och genom denna
berättelse menade han sig få veta vilken av de sju
dödssynderna som var hans skötesynd. Ty alltsom han svarade,
att fadern eller brudgummen eller bordsgästerna eller
köksmästaren eller rövaren eller eremiten eller älskaren hade
offrat mest, skulle munken veta om högmodet eller avunden
eller frosseriet eller vreden eller girigheten eller lättjan eller
vällusten var den synd, som behärskade hans själ. Ty den
fromme mannen visste, att den dygd han mest beundrade
hos andra skulle han själv ha svårast att efterlikna.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
